PISA bortom rubrikerna del 5

I del 1, 2, 3 och 4 har jag tittat på Sveriges resultat i PISA 2022, jämfört resultaten med andra länders resultat, tittat på skillnader mellan elever vars föräldrar inte är födda i Sverige med de som har en eller två föräldrar födda här samt börjat titta på olika faktorer som påverkar Sveriges möjligheter att prestera bättre än vi gör just nu. I del 5 fortsätter jag titta på flera sådana faktorer.

8. Antalet skolplatser i en kommun och långsiktig planering

I en del kommuner är det ett problem att man inte kan styra antalet platser utifrån hur många skolplatser som faktiskt behövs. Man får starta nya friskolor trots att det egentligen inte behövs om man tittar på antalet skolplatser i kommunen. När elever lämnar de befintliga skolorna för att börja på en nystartad skola blir skolan i kommunen dyrare och den effekten är dubbel, dels är det dyrare att driva ytterligare en skola och dels blir kostnaden per elev högre på de skolor som tappar elever till den nya skolan. Kostnaderna kvarstår till största delen när elever slutar, men intäkterna minskar omedelbart eftersom många kommuner styr varje skolas ekonomi genom skolpeng för varje elev på skolan (systemet är inte tänkt att fungera så, men i praktiken gör det oftast det). Höjs skolpengen på en skola så måste den höjas på alla skolor i kommunen. Alla kommuner har inte det här problemet, men det finns gott om exempel på kommuner i Sverige som har ett överskott på skolplatser, vilket gör skolan i den kommunen dyrare än den behövt vara. Det blir även svårt med långsiktig planering av antalet skolplatser i en kommun om det plötsligt kan dyka upp en ny skola som man inte hade någon aning om. Det vore således av ekonomiska orsaker rimligt att behovspröva behovet av en ny skola innan den får godkänt att starta sin verksamhet. Finns det behov av fler skolplatser spelar det ingen större roll om det är en kommunal skola eller en fristående skola som tillgodoser behovet, men finns det inget behov av fler skolplatser blir det dålig användning av skattebetalarnas pengar när en eller flera nya skolor öppnar. I min hemkommun Sollentuna har man i nuläget en överetablering av skolor och det finns i kommunens skolor ca 900 tomma skolplatser och ytterligare några hundra tomma skolplatser i fristående skolor. Det är dyrt för skattebetalarna i de kommuner dör det ser ut på det här sättet och det är svårt med långsiktig planering för de kommunerna när en skola kan upphöra med sin verksamhet när som helst eller det kan dyka upp en helt ny skola med relativt kort varsel.

 

9. Skolpengssystemet

Tanken med skolpengssystemet var god, men i praktiken har det inte blivit så som det var tänkt. Tanken är att skolpengen går till huvudmannen, så att de kan säkerställa skolgång för alla de elever man har i sin verksamhet. I praktiken upplevs det dock som att skolpengen följer med eleven till den skola den går på. Det har inneburit att föräldrar och elever kan hota med att byta skola och därmed ta med sig skolpengen till en annan skola, vilket i sin tur får ett antal konsekvenser utifrån tanken att nöjda kunder stannar kvar, missnöjda riskerar att byta skola. En del av förklaringen till att många elever får högre betyg än deras kunskaper är värda hittar man här; nöjda kunder är viktigare än att eleverna lär sig så mycket som möjligt och höga betyg ger nöjda kunder.

 

10. Satsningar lokalt på enskilda skolor

Tänk att man på en skola i en kommun identifierat åtgärder som skulle kunna hjälpa de elever som presterar dåligt i skolan. Åtgärderna skulle t ex kunna vara att köpa in ett digitalt verktyg för att systematiskt och regelbundet skanna läsförmågan hos alla elever på skolan, att anställa två speciallärare för att färdighetsträna med de elever som inte presterar på önskad nivå samt att göra en satsning på ett bättre och bemannat skolbibliotek. Det låter inte så svårt, men med i det svenska systemet finns det två huvudsakliga sätt att lösa detta:

1. Man får rum med dessa satsningar i befintlig budget. Det får man nästan aldrig i praktiken eftersom få skolor går med överskott.
2. Man satsar på skolan från kommunalt håll, vilket innebär att man höjer skolpengen så att den aktuella skolan får råd med sin satsning. Höjs skolpengen på en skola ska den även höjas på alla de andra skolorna i kommunen. Detta blir i praktiken för dyrt, vilket innebär att kommunen som är huvudman högst troligt kommer att säga att den aktuella skolan inte kan genomföra detta istället för att göra de satsningar som skulle höja resultaten och ge eleverna en bättre skolgång.

Här blir det uppenbart att den svenska modellen av finansiering inte är funktionell. Identifierar man brister måste man kunna rätta till dem utan att betala dubbelt eller än mer för åtgärderna. Budgeten styr, inte skollagen.

 

11. Skolan som servicetjänst

Statusen på skolan har under lång tid sjunkit i samhället och i Sverige ses elever och föräldrar som kunder. När elever och föräldrar blir kunder blir lärare och skolpersonal en form av servicepersonal, vilket får konsekvenser för de resultat som skolsystemet levererar. En del sådana aspekter är betyg som är högre än eleven förtjänar, att skolor inte vill polisanmäla sådant som borde polisanmälas p g a rädsla för dåligt rykte, att mer tid och resurser tvingas läggas på att hålla elever och föräldrar nöjda istället för att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt etc.  Vill vi att skolsystemet ska prestera bättre måste vi bort från den här inslagna vägen.  Det finns inget land i toppen av PISA där skolan ses som en serviceinrättning. 

 

12. Sena ankomster

Sverige får ofta feedback i internationella jämförelser att svenska elever har mer sena ankomster än många andra länder. Då många lärare har genomgångar i början av lektionerna ställer sena ankomster till det, både för lärare och eleverna som kommer sent. Det är självklart att sena ankomster försämrar resultaten om de sker i stor omfattning, d v s det är många elever som ofta kommer sent. Det här borde vara en av de enklaste sakerna att lösa.

 

13. Nya arbetsuppgifter och gamla som ökar i omfattning

Lärare vill fokusera på det som har med undervisningen att göra, d v s planera, genomföra och  utvärdera undervisningen. NPM, nya arbetsuppgifter och gamla arbetsuppgifter som växt i omfattning innebär att mer och mer tid läggs på annat än kärnuppdraget. Dokumentationsbördan är stor för en lärare idag. Blir man ifrågasatt t ex om varför en elev fått ett visst betyg måste man ha omfattande dokumentation för ”att ha ryggen fri”; dokumentationstid som hade kunnat användas till andra saker. Svensk skola skulle behöva minska administrationen rejält samt ta bort en del av det centrala innehållet i en del ämnen. I t ex SO och NO är det väldigt mycket som man ska hinna gå igenom på begränsad tid, vilket innebär att man aldrig hinner gå in på djupet, men ska hela tiden vidare till nästa område för att hinna gå igenom allt. En sådan skola blir inte särskilt stimulerande för någon elev, särskilt om eleverna känner att de blir bedömda hela tiden, vilket är fallet i Sverige. Singapore tog för drygt 20 år sedan bort 30% av det vi kallar för centralt innehåll. Sverige skulle må bra av att göra något liknande.

 

14. Läromedel

Idag är det tyvärr inte ovanligt att man anser att man inte har råd med läromedel i alla ämnen till eleverna. Detta innebär många problem, bl a att många elever inte har koll på vad de ska lära sig för att materialet är utspritt på olika platser, att föräldrar har svårt att hjälpa sina barn samt att lärare själva på en minskande förberedelsetid ska både skapa och kvalitetssäkra den undervisning som eleverna får.

 

15. Läroplaner

Att skriva bra läroplaner är svårt, men de svenska läroplanerna har siktat för högt. Även om intentionen var god, så har praktiken blivit något annat. Eleverna känner att de blir bedömda ”hela tiden” och fokus har flyttats från lärande till bedömning på ett ohälsosamt sätt. Svensk skola behöver flytta tillbaka fokuset till lärandet! Vi har grundskola för att elever ska lära sig så mycket som möjligt. Bedömning och betyg är en biprodukt.

 

16. Lektionsmallar

Eftersom många lärare är obehöriga har det vuxit fram ett behov av att stötta dessa. Mallar för lektioner är en av de saker som därmed växt rejält i omfattning. En del skolor ”tvingar” alla lärare att använda dessa, vilket inte är bra. Lärare som är erfarna och skickliga som tvingas in i en ram som inte passar kommer att undervisa sämre än om de får en större frihetsgrad.

 

17. Frånvals- och tillvalsskolor

De skolor som blir frånvalsskolor (d v s skolor som elever söker sig bort från) får oftast ett väldigt tungt elevunderlag då de högpresterande elverna primärt är de som väljer bort de skolorna. I Sverige har man svårt att få skickliga och erfarna lärarna att jobba på de skolor som har sämst förutsättningar, vilket innebär att en hel del elever som inte når nivå 2 i Pisa undervisas av av lärare som är obehöriga eller oerfarna. Ju fler dåliga skolor ett land har, desto sämre presterar skolsystemet, alltså borde man sträva efter att alla skolor ska vara bra skolor istället för att anse att en del skolor ska vara bra och en del ska vara dåliga!

 

18. Skapa goda förutsättningar eller kontrollera fram god kvalitet

Det finns i nuläget inte mycket som tyder på att en kontinuerligt växande kontrollapparat av svensk skola har inneburit bättre kvalitet. Många andra länder har istället valt att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att sedan lita på rektorerna och lärarna. Finland och Estland är två geografiskt närliggande exempel. De har inga skolinspektioner, trots detta har de presterat bra i PISA.

 

19. Färdighetsträning

Färdighetsträningen i det svensk skolsystemet verkar ha minskat i takt med ökad digitalisering och minskad tillgång till läromedel. Minskad färdighetsträning innebär stora problem för de elever som presterar sämst. Kan man inte faktakunskaper kan man inte heller resonera, analysera och de andra förmågorna som finns i den svenska läroplanen. Mer färdighetsträning behövs. Tar man bort delar av det centrala innehållet är det lättare för lärare att känna att de hinner lägga tid på färdighetsträning. Alla elever borde t e x läsa x minuter varje dag i skolan. Många elever vittnar om att de sällan eller aldrig läser längre texter i skolan i Sverige idag.

 

20. ”Det som är bra för en elev är bra för alla”

Det här påståendet här jag ofta och ibland stämmer det, men långt ifrån alltid! En elev med läs- och skrivsvårigheter kan behöva lyssna på texter för att hänga med på lektionerna, men om den eleven inte färdighetstränar kommer den inte att bli bättre på att läsa och skriva. Här är det stora problemet: elever som har svårigheter skulle behöva lägga mer tid än andra elever på färdighetsträning, men det verkar som man på för många skolor prioriterat ner färdighetsträningen istället. En förklaring kan vara bristande resurser, en att särskilda anpassningar ersatt färdighetsträning och en tredje kan vara förändrad syn på färdighetsträning. Begrepp som ”lyssneläsa” tex antyder detta. Läser gör man med ögonen, lyssnar gör man med öronen. Om en elev behöver lyssna gör den det, men de andra eleverna behöver inte göra det, de behöver lästräna. Oberoende så är det svårt för skolor idag att skapa förutsättningar i form av tid och vuxna som kan färdighetsträna med alla de barn som skulle behöva det.

 

21. Gå om en årskurs

Jag är inget större fan av att elever ska gå om en årskurs (var de inte motiverade första gången lär de knappast bli mer motiverade av att gå om), men att släppa upp alla elever till nästa årskurs oberoende av elevernas kunskapsnivå skapar väldigt många nya problem som undervisande lärare inte kan förväntas lösa givet de förutsättningar som de har idag. Här behöver det göras ändringar även om jag inte vet vad som skulle vara bäst. Tydliga nationella system för att screena eleverna när det gäller att läsa, skriva och räkna och där det finns nivåer man måste nå för att flyttas upp från år 3 resp år 6 skulle kunna vara en modell. I dag är det väldigt få elever i Sverige som går om en årskurs.

 

22. Digitalisering

Jag avslutar med att titta på digitaliseringen, då det finns data från PISA 2022 inom just detta område. Ny teknik får ofta skulden för mycket och i efterhand när vi blickat tillbaka har det visat sig att det oftast var oförtjänt att lägga skulden där.

I Sverige har Liberalerna på sistone stenhårt lanserat devisen att skärmar är dåliga och begreppet ”från skärm till pärm”! Då de ansvarar för skolpolitiken är det klart att detta påverkar både elever och lärare. Deras första skarpa förslag efter att PISA-resultaten blev kända var mobilförbud under hela skoldagen, d v s även på rasterna. De pratar dock desto mindre om hur detta ska gå till i praktiken om en skola ska samla in hundratals mobiltelefoner varje dag och lämna tillbaka rätt mobiltelefon till rätt elev varje eftermiddag. Det är ingen trivial uppgift varken juridiskt eller praktiskt och det ska fungera i praktiken varje skoldag och det skulle skapa ett enormt merarbete på många skolor, d v s äta upp de resurser som redan är knappa.

 

I Pisa 2022 tittade man på resultaten kopplat till användning av digitala verktyg i skolan.

OBS! Användningen man hänvisar till är under hela skoldagen, inte bara på matematiklektionerna, d v s hur många timmar per skoldag använder eleverna i genomsnitt digitala verktyg.

Den blå linjen är användning av digitala verktyg kopplat till lärande och den går är användning kopplat till nöje.

Elever som inte använder digitala verktyg alls under skoldagen presterar sämre än elever som använder digitala verktyg upp till en timme per dag. Vid låg användning verkar det dessutom som att nöjesanvändning är positivt; kanske är det ett sätt som gör att eleverna orkar fokusera bättre när det behövs om de ibland kan ta nöjespauser. Inte oväntat sjunker resultaten rejält om tiden för nöjesanvändning ökar eftersom tiden som läggs på skolarbetet minskar i samma takt. Det som jag dock upplever som mest intressant är att resultaten blir bara 4 poäng sämre (477 poäng mot 481 poäng) om användningen av digitala enheter till skolarbete ökar till mellan tre och fem timmar per dag jämfört med att användas upp till en timme per dag. Jämför jag med de länder som toppar Pisa-rankingen i matematik så ser det ut på följande sätt:

De 8 länder som toppar PISA 2022 i matematik har 1,64-2,29 h/vecka i användning med fokus på lärande och 0,42-1,72 h/vecka för nöjesanvändning.

Matematikresultat – topp 8, d v s > 500 poäng

Singapore 575 poäng (2,28 resp 1,10)

Macao 552 poäng (2,27 resp 1,06)

Taiwan 547 poäng (2,29 resp 1,25)

Hong Kong 540 poäng (1,95 resp 0,98)

Japan 536 poäng (1,71 resp 0,42)

Sydkorea 527 poäng (2,19 resp 1,17)

Estland 510 poäng (1,64 resp 1,72)

Schweiz 508 poäng (1,79 resp 0,74)

Som jämförelse

Sverige (2,99 resp 1,14)

OECD genomsnitt (1,98 resp 1,15)

Alla länder i toppen av PISA använder alltså digitala verktyg dagligen, men omfattningen varierar till viss del.

Den här datan ger inte stöd för att skärmar är dåliga, men däremot att alla skolor borde ha programvara som styr vad som går att göra (respektive inte går att göra) på elevernas digitala enheter på lektionstid, så att tid inte slösas på nöjesaktiviteter, ty det gör att resultaten blir sämre.

Många elever som presterar dåligt i Pisa (de elever som jag belyste i del 3) har ett annat modersmål än svenska, vilket innebär att digitala verktyg borde användas för att elverna ska lära sig ämnesinnehåll under tiden som de lär sig svenska. Idag är det enkelt att översätta nästan vad som helst till andra valfria språk, vilket gör att eleverna kan lära sig ämnesinnehållet på sitt modersmål tills de blivit tillräckligt bra på svenska. Här har datorerna en stor fördel mot analoga läroböcker.

I PISA 2025 kommer man att utvärdera ”how well students can engage in an autonomous learning process using computational tools to solve problems and build their knowledge and understanding”

 

Det finns självklart flera andra saker i skolans värld än de jag tagit upp som man kan belysa, men jag tror att du som läsare inser att det är komplexa frågor det handlar om och att komplexa frågor sällan eller aldrig har enkla svar. Därför blir jag trött på de politiker som tar till de enkla lösningarna och inte ens pratar om allt annat än den lösning som de föreslår. De vet att den inte kommer att göra märkbar skillnad, men de genomför den ändå, då den ökar deras möjlighet att bli valda igen nästa val, då väljarundersäkningar visar att väljare gillar den retoriken. Det sättet att styra skolan anser jag är ett svek mot eleverna som går i skolan! Deras skolgång går inte i repris. Skolan ska inte styras med nästa politiska val som måttstock. SKolan förtjänar ett långsiktigt perspektiv och en ansvarsfull styrning. Politiker på riksnivå ska ge kommunerna de bästa möjliga förutsättningarna, kommunerna ska ge rektorerna de bästa möjliga förutsättningarna och rektorerna ska ge lärarna de bästa möjliga förutsättningarna. Gör vi det kommer skolan i Sverige att bli en plats som presterar betydligt bättre och en plats där många vill arbeta. Så ser det inte ut idag. Skolan i Sverige har blivit en frånvalsarbetsplats, d v s en arbetsplats som många människor söker sig bort från. Så länge det ser ut så lär politiska förslag som t ex mobilförbud under hela skoldagen och ”från skärm till pärm” inte göra någon märkbar skillnad, bortsett från att politikerna inte tar tag i de stora och viktiga frågorna.

 

Slutsats: Det finns ingen quick-fix för att få det svenska skolsystemet att förflytta sig mot toppen i Pisa, men här kommer att antal saker som måste adresseras (inte bara p g a PISA, utan även för det framtida Sveriges skull):

• Överge NPM-styrningen.
• Förändra skolpengssystemet.
• Ge lärare och rektorer bästa möjliga förutsättningar.
• Flytta fokus från bedömning till lärande (skolan finns till för att elever ska lära sig saker, inte för att de ska bli bedömda; bedömningen är en biprodukt).
• Se till att pengarna räcker till det som är elevnära, t ex läromedel i alla ämnen.
• Tro inte att hårdare inspektioner är vägen till bättre kvalitet.
• Sluta med allt som gör att skolan är och blir en serviceinrättning. Skolpliktstvång och kundtänk går inte ihop.
• Förändra reglerna för etablering av nya skolor – det ska vara behovsstyrt.
• Inför ett nationellt digitalt uppföljningssystem för att veta om de insatser som politiker gör på nationell nivå ger önskat resultat.
• Ta bort delar av det centrala innehållet (jag vet att det är en känslig fråga- vad kan tas bort?). Nya saker läggs hela tiden på i skolans värld, men vi tar sällan eller aldrig bort något. Senast var det programmering och digitalisering som tillkom, men inget annat togs bort.
• Varje gång ansvaret för något nytt läggs på skolan borde det villkoras med att något annat måste tas bort. Kan man inte ta bort något kan man inte heller lägga till något nytt.
• Satsa på de elever som har föräldrar födda i andra länder.
• Fundera på tydliga kravnivåer vad gäller läsa, skriva och räkna i slutet av år 3 och 6 för att flytts upp till nästa årskurs.
• Fundera på om inte skolplikten ska ersättas av läroplikt! Skolplikt innebär att elever måste vara i en skolbyggnad mellan två olika klockslag varje vardag under 10 år, men den innebär inte att de måste lära sig något.

De elever som slås ut av skolsystemet är en utmärkt rekryteringsbas för kriminella gäng och i nuläget är det runt en fjärdedel (!) av varje årskull det handlar om. Hårdare straff för gängkriminella löser inte problemet om tusentals nya gängmedlemmar enkelt kan rekryteras från varje årskull. Att inte satsa på att lösa skolans problem är ett samhällssvek för alla individer som drabbas och något som ger stora merkostnader för samhället under årtionden framöver!

 

Tack för att du orkat läsa så här långt! Jag hoppas att du lärt dig något av texten du läst!