När jag studerade till lärare genomförde jag min sista praktik i Tanzania. Tanzania var då ett av världens tio fattigaste länder och skolkulturen skiljde sig otroligt mycket från den vi var vana vid i Sverige. Vi bodde under de fyra veckor som vi praktiserade i lokaler som tillhörde en lärarutbildning i närheten av Kilimanjaro. Vi var självklart väldigt intresserade av att diskutera med de som gick lärarutbildningen i Tanzania för att se vilka likheter och skillnader som fanns mellan Sverige och Tanzania. En av många saker som skiljde var att när vi ville veta vad den enskilda individen tyckte om en viss fråga fick vi ofta svaret: ”Vänta lite, jag ska bara titta i mina anteckningar” (fritt översatt; vi kommunicerade på engelska). Det visade sig att det som man lärde ut på universitetet (som på den tiden hade väldigt få platser jämfört med universiteten i Sverige) antecknade studenterna ord för ord och det blev sedan deras åsikt. Anteckningarna från lärarstudenterna fördes sedan vidare till eleverna när lärarstudenterna var färdigutbildade och började jobba som lärare. Det fanns alltså ingen/väldigt liten möjlighet till ”fri vilja” i deras skolsystem.
I ett normalstort (svenskt) klassrum satt det 45-50 elever och tillgången till material var väldigt begränsad. Jag undervisade (på engelska, vilket var elevernas tredjespråk efter lokala stamspråk och Swahili) i matematik och biologi och det enda hjälpmedlet jag hade tillgång till i klassrummet var en modell av ett hjärta, kritor och en svart tavla (det fanns t ex ingenting att sudda tavlan med). Elverna var vana med ”militärdisciplin” och de kunde få spöstraff på skolgården om de inte skötte sig. När man som lärare var klar med lektionen satt eleverna blickstilla på sina platser tills man lämnat klassrummet. Först då vågade eleverna stiga upp och ta rast.
Vi var sex stycken lärarstuderande från Sverige som gjorde praktik på samma skola och vi tänkte att vi skulle göra något typiskt svenskt med eleverna. Vi bestämde oss för att låta eleverna testa på grupparbete. Det var något som eleverna aldrig hade fått testa och de hade inte förmågan att jobba tillsammans när vi introducerade grupparbete och hur grupparbete går till. Vi fick således bryta ner grupparbete till mindre delar och börja med de enklaste delarna för att sedan bygga vidare. Första steget var att träna eleverna i att jobba två och två och när det lyckades byggde vi vidare. Den sista veckan fick vi till grupparbete i grupper om fyra elever. Inte så tokigt med den korta tid vi hade till förfogande och att eleverna inte visste vad grupparbete innebar när vi började.
När jag läser det som skrivs om den svenska skolan tänker jag ofta tillbaka till praktiken i Tanzania för att få perspektiv på tillvaron. Mycket av diskussionerna i Sverige handlar antingen om saker som vi inte kan påverka då vi letar fel hos andra (politiker letar ibland fel hos lärare och rektorer, lärare letar ibland fel hos elever och föräldrar, elever letar ibland fel hos lärare osv) eller pratar om saker som egentligen inte är relevanta då det vore tacksamt att hitta en enkel lösning på ett komplext problem. Jag kan tycka vad jag vill om alla andra som är en del av skolsystemet, men jag kan faktiskt bara påverka hur jag själv förhåller mig till det och vad jag bidrar med. Jag kan försöka att förändra andra, men om de inte vill förändras kommer jag inte att lyckas och därför måste jag blicka inåt och lägga energi på det jag kan påverka, vilket är mig själv och hur jag kan bidra till en bättre skola.
Jag tycker att diskussionerna i Sverige ofta blandar ihop två saker som enligt min mening borde skiljas åt:
1. Läroplanen är vårt uppdrag, d v s vårt uppdrag i skolan är att leva upp till det som står i läroplanen. Att inte leva upp till det som står i läroplanen är alltså ett tjänstefel. Det är inte förhandlingsbart (på samma sätt som t ex en polis inte skulle kunna bötfälla medborgare utifrån vilka lagar den enskilde polisen tycker borde finnas, men som inte finns) och om det innebär att någon som jobbar i skolan inte vill försöka leva upp till läroplanen har man fel jobb. Svårigheten här är förstås att läroplanen är tolkningsbar och det är inte alltid lätt att få ett tydligt besked kring hur en viss formulering i läroplanen ska tolkas och vad formuleringen i praktiken betyder. Diskussioner som hör hemma här är t ex att tillsammans försöka hitta en gemensam tolkning av läroplanens formuleringar.
2. Viljan att förändra innehållet i läroplanen, då man anser att vissa delar kunde formuleras annorlunda. Det är en viktig diskussion, t ex den om hur betygssättningen går till och hur vi i skolan idag verkar ha fastnat i att eleverna blir oerhört stressade av betygssystemet, troligen för att systemet ”straffar” eleverna för deras svagheter (det kunskapskrav där de presterar sämst) istället för att ”belöna” eleven för elevens styrkor. Jag skulle därför önska att själva betygssättningen utifrån kunskapskraven gjordes på ett annat sätt än det görs idag, då jag tror på en skola som bygger vidare på elevernas styrkor och som kompenserar för elevernas svagheter. I läroplanen (s 7) står: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Det känns inte som skolan med dagens tolkning av läroplanen lyckas särskilt bra med detta.
Bägge dessa typer av diskussioner är viktiga och ska finnas, men jag anser att vi inte vinner något på att blanda ihop dessa två diskussioner, då det rör till saker och skapar ett möjligt friutrymme för vissa att till viss del inte följa läroplanen och det är inte vad våra elever behöver. I skolans värld finns en kultur som inte finns på så många andra ställen och det är att när ett beslut fattats så anser många att det fortfarande går att diskutera. Beslutet i det här fallet är att det är LGR-11 som vi i grundskolan ska följa. Det är inte förhandlingsbart. Tänk om man i militären inte skulle följa de beslut som fattats – något som är helt otänkbart.;) I den frågeställningen är skolan och militären varandras motsatser.
Några av de saker som fått mycket utrymme i den svenska skoldebatten de senaste åren är läxor, semesterresor, orättvisor/ojämlik skola, kepsar, mobiltelefoner, datorers vara eller inte vara på lektionerna och programmering.
Om jag tittar vad det står i LGR-11 (läroplanen för grundskolan) om dessa saker så är svaret:
läxa/läxor – finns inte med i läroplanen
semesterresa – finns inte med i läroplanen
orättvis/ojämlik skola – finns inte ordagrannt, men begreppet ”en likvärdig utbildning” finns på s 8. Begreppet likvärdig har oftast inte definierats i skolan, så det betyder ofta olika saker. Den som vill fördjupa sig i likvärdighet i skolan kan läsa mer här
Keps – finns inte med i läroplanen
mobiltelefon – finns med i centralt innehåll i ämnet teknik i år 7-9 (”Tekniska lösningar inom kommunikations och informationsteknik för utbyte av information, till exempel datorer, internet och mobiltelefoni”) Bortsett från det står det ingenting om mobiltelefoner i läroplanen. Diskussionerna har handlat om elever får använda mobiler på lektioner/i skolan eller inte. Noterbart är att det står ingenting om penna i läroplanen. Det är inte heller någon som vill förbjuda pennan i skolan även om den går att använda till andra saker, t ex klottra på väggen eller sitta och rita på ett papper när läraren har en genomgång. Tänk om du ägde en penna och när du kom till skolan var du antingen tvungen att lämna den hemma, låsa in den i ditt skåp eller lämna in den till läraren?! Byt ut ordet penna mot mobiltelefon i den senaste meningen…
Dator – står på 12 olika sidor i läroplanen. Den viktigaste formuleringen är under rektors ansvar (”Skolans arbetsmiljö utformas så att eleverna får tillgång till handledning, läromedel av god kvalitet och annat stöd för att själva kunna söka och utveckla kunskaper, t.ex. bibliotek, datorer och andra hjälpmedel”). Det är alltså inte valbart om man ska ha datorer i skolan eller inte (däremot står det inget om hur många som måste finnas, hur ofta de ska användas etc för att leva upp till formuleringen).
Programmering – finns inte med i läroplanen
Ju mer tid och energi vi lägger på frågor som inte finns i läroplanen, desto mindre tid och energi lägger vi på det som faktiskt står i läroplanen och som är det som är vårt (alla som jobbar i skolan) uppdrag. Läroplanen styr inte vilka metoder en lärare ska använda för att eleverna ska nå kunskapskraven. Det innebär att läraren har en stor möjlighet att utifrån sina egna styrkor och svagheter och de klasser man undervisar välja olika vägar att få eleverna att utvecklas så mycket som möjligt. Det innebär att en lärare som brinner för programmering kan nå massor av kunskapskrav med sina elever genom att jobba med den metoden (som i sin tur kan bestå av många olika undermetoder beroende på elevernas ålder och förkunskaper). En annan lärare som brinner för förmågorna kan använda sig av the big five i sin planering och bygga upp sin undervisning utifrån de förmågor som är gemensamma i olika skolämnen. En tredje lärare brinner för flippad undervisning och når bra resultat med sina elever på det sättet. Alla dessa lärare har den möjligheten att leva upp till läroplanen och jag tycker att de ska jobba mycket med den metod som de brinner för och är duktiga inom. Då blir oftast resultatet mycket bättre. Däremot gäller det för alla dessa tre lärare att på något sätt ta reda på att eleverna lär sig det som de ska enligt läroplanen. Det är en av skolans stora utmaningar, att på ett tydligt och bra sätt kunna visa vad som fungerar och vad som inte gör det. Extra svårt blir det när vissa metoder fungerar bra för en lärare och mindre bra för en annan. Min teori är att man måste vara väldigt insatt i metoden och metoden måste passa dig som person för att den ska fungera i din undervisning. Jag har sett andra lärare använda metoder som fungerat väldigt bra för dem i deras undervisning, men som inte passade mig och som jag därför inte använt när jag jobbade som lärare. Jag tycker det är otroligt synd att vi inte pratar mer om vad en målstyrd skola innebär i praktiken. Förstår man inte det är det svårt att ta bra beslut i detaljfrågor och lärare tar hundratals eller tusentals beslut i detaljfrågor dagligen.
Min förslag är att vi måste prata mer om det som står i läroplanen och framförallt om det sker i klassrummet dagligen. Diskussionen om det som sker under lektionstid kan bara nå hög kvalitet om vi varit två vuxna samtidigt i klassrummet. Därför är det viktigt med lektionsbesök från skolledare och att kollegor besöker varandras lektioner och att man pratar om det man ser. Dessa diskussioner behöver ske på alla nivåer, mellan elever, mellan elever och lärare, mellan lärare, mellan lärare och skolledare, mellan skolledare, mellan skolledare och skolchefer, mellan skolchefer, mellan skolchefer och politiker och mellan politiker. Den senaste meningen kan bli en checklista. På hur många av dessa nivåer diskuteras det som sker i klassrummet där du jobbar/har dina barn i skolan? Den som vill få elevperspektiv på det som sker under lektioner på en skola i Sverige kan läsa mitt tidigare blogginlägg där jag beskriver de dagar då då jag skuggade eleverna under hela skoldagar.
Kunskapskraven och förmågorna tycker jag är helt rätt väg för skolan att gå, d v s i motsats till det jag beskrev i Tanzania när jag praktiserade där då alla elever lär sig exakt samma saker finns det möjligheter för elever i Sverige att lära sig och kunna olika saker och ändå få samma betyg. Däremot måste elever fortfarande ha faktakunskaper inom det centrala innehållet, men det finns inget (eller väldigt lite; i t ex NO står en del centralt innehåll i kunskapskraven) som säger exakt vilka faktakunskaper eleven ska ha. När jag blickar framåt och tänker på vad eleverna behöver i framtidens samhälle är den väg som Sverige slagit in på helt rätt anser jag. Däremot måste vi lösa de problem som uppstått och inte fastna i nackdelarna med systemet utan istället bygga på styrkorna i systemet. Om vi gör likadant som alla andra länder får vi samma resultat som alla andra länder. När det blåser (vilket det gör i Skolsverige) är det lätt att backa och gå tillbaka till det som varit tidigare. Det är nu det gäller att tro på den väg vi slagit in på, men hitta lösningar på de brister som finns. Att genomföra gårdagens pedagogik i dagens klassrum kommer inte att förbereda eleverna för morgondagens samhälle!
