I mitten av mars skrev jag ett blogginlägg där det tydligt framkommer att svensk skola inte är så dålig som sitt rykte. När man kopplar resultaten i PISA-undersökningen (i det här fallet från år 2015) till tiden per vecka som eleverna lägger på studier presterar Sverige bland de sex bästa länderna i alla 3 områden (Matematik, Naturvetenskap och läsförståelse) som mäts.
PISA timmar per vecka och resultat
Detta (att det är olika förutsättningar tidsmässigt i olika länder) pratas det i stort sett aldrig om, men om man ska utvärdera hur bra ett skolsystem faktiskt är borde man isolera lärandet som sker i skolan respektive lärandet som sker utanför skoltid (i form av läxläsning, tutoring etc). I och med att man i vissa länder lägger mycket tid och pengar på professionell läxläsning blir det konstigt om man ska jämföra dessa länder med länder som inte gör det. Det blir även konstigt att skolan får cred för det lärande som sker genom privat läxhjälp, något som skolan inte alls har att göra med. När jag skrivit det förra inlägget var det en lärare som bott i Singapore som skickade följande till mig:
”Jag har bott i Singapore och vet hur mycket läxor barnen/ungdomarna bär hem dagligen ända från första klass. Tidningen är full av annonser där föräldrar söker efter ”tutor” till sina barn. En del jobbar extra för att få råd till detta. Sådan är deras kultur.”
I PISAs ramverk framgår tydligt att ett mål med PISA är att andra skolsystem ska lära sig av de skolsystem som är bäst (1,2). Tanken är bra, men vad innebär det i praktiken när skolsystem som t ex det Sydkoreanska ses som ett av de bästa i världen? Ska alla elever i alla världens länder då ägna nästan all vaken tid till skola och studier som man gör i t ex Sydkorea? Jag tänkte i detta blogginlägg problematisera några saker som gnagt i mig när det gäller det ökande inflytande som OECD i och med PISA fått över utvecklingen av skolsystemen i olika länder. Socialdemokraterna pratade inför valet år 2014 att de tycker det är viktigt att Sverige ligger i topp (målet inom 10 år är topp 5 inom EU) i internationella kunskapsmätningar (3). Även SKL har mål kopplade till Sveriges ranking i PISA, nämligen att Sverige ska vara topp-10 (4). Även skolkommissionen är ett direkt resultat av Sveriges PISA-resultat.
- När man jämför alla länders skolsystem med varandra kommer man alltid att få en rangordningslista från 1-x, där x är antalet deltagande skolsystem. Hälften av alla deltagande skolsystem kommer alltid att befinna sig på den övre halvan och hälften på den nedre halvan. Det intressant är om skolsystemen förbättrar sig över tid och vilka åtgärder som kan hjälpa dem att göra dessa förbättringar. När media och politiker får tag i statistiken blir hela skolsystemet ofta reducerat till en siffra och hur denna siffra står sig mot övriga skolsystem som deltar i PISA.
- Jag saknar ett fokus på om eleverna 2015 presterar bättre, lika bra eller sämre än eleverna som deltog år 2000, d v s vad har PISA under dessa 15 år gjort för att skolorna idag ska vara bättre än de var när man började med mätningarna. På 15 år borde OECD och PISA haft möjlighet att förbättra världens skolsystem. Skolsystemen borde över tid bli bättre och bättre, men visar det sig att utvecklingen går åt ett annat håll måste man ifrågasätta om PISA är rätt väg att gå. En risk som finns med PISA är en likriktning av skolsystemen i olika delar av världen, något som inte nödvändigtvis bara är positivt. Det är inte så enkelt att isolera vilka faktorer som gör ett skolsystem effektivt och även om man lyckas identifiera dessa faktorer finns det inga garantier att man får samma effekter om man tar dem ur sin kontext och exporterar dem till ett annat lands skolsystem.
- I skolans värld pratar vi ofta om systematiskt kvalitetsarbete. Det är i praktiken kvaliteten på alla de dagliga processer som pågår i verksamheten (för att säkerställa en hög kvalitet). Alltför ofta utvärderas för många olika saker och de utvärderas alltför sällan, vilket gör att vi har ingen aning om de åtgärder/insatser/förändringar som görs ger önskad effekt, utan alla insatser tillsammans ger det resultat vi ser. PISA genomförs vart tredje år och i nuläget är PISA tillsammans med andra internationella undersökning (t ex PRILS och TIMMS) de enda sätten för oss att veta om de svenska eleverna lär sig mer eller mindre än tidigare (då våra nationella prov inte är uppbyggda för att kunna jämföra elevers kunskaper över tid). Då dessa undersökningar görs relativt sällan fungerar de rätt dåligt som systematiskt kvalitetsarbete. Vi skull behöva välja ut några få saker som vi mäter med hög frekvens, så att via direkt kan följa utvecklingen och om de åtgärder/insatser/förändringar som vi gör ger önskat resultat.
- PISA mäter något som OECD beskriver som ”tester som är utformade för att utvärdera i vilken utsträckning eleverna kan tillämpa sina kunskaper i verkliga situationer”. Det är alltså inte skolkunskaperna i sig man testar (vilket inte är så konstigt då de deltagande skolsystemen har olika läroplaner). Konsekvensen av detta riskerar dock att bli ”teach for the test”, d v s att undervisningen görs om för att försöka prestera bra på PISA, inte att lära ut det som står i läroplanen.
- OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) är en organisation vars huvudsyfte är att bevaka den ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna. Nu har man tagit på sig att bli den organisation som har störst inflytande över skolrelaterade frågor i världen. Är det rimligt/vettigt?
- Det jag beskrev i det förra blogginlägget, att vi måste försöka jämföra äpplen med äpplen och päron med päron. De svenska lärarna har fått otroligt mycket skit av både media och av många politiker för svenska elevers PISA-resultat, men jämförelsen mellan Sverige och t ex Sydkorea (se text om Sydkorea nedan) är helt irrelevant att göra. I Sverige ska skolan vara kostnadsfri och vi har diskussioner om eleverna ska ha läxor eller inte, medan man i Sydkorea som elev knappt har någon fritid alls, då i stort sett all fritid går åt till läxläsning/studier. Om det är ett lands skolsystem som jag tycker borde lyftas fram än mer än det görs är det Finlands som när man kopplar PISA-resultaten till tiden som läggs på undervisning i skolan och läxläsning presterar bäst av alla länder i alla tre undersökta ämnen (även om Finland sjunkit i Pisa, vilket i sin tur betyder att tidigare var man ännu mer överlägsna när man kopplar resultaten till tiden eleverna lägger på studier).
Sydkorea
I mars 2017 var jag på konferensen Världens bästa undervisning. Där föreläste professorer från några av de länder som presterar bäst i PISA. Professor Okhwa Lee berättade om hur schemat för en elev i Sydkorea kunde se ut:
En annan beskrivning (från år 2013, gjord av BBC) (5) av hur tillvaron kan se ut för en elev i Sydkorea:
”She rises at 6.30am, is at school by 8am, finishes at 4pm, (or 5pm if she has a club), then pops back home to eat. She then takes a bus to her second school shift of the day, at a private crammer or hagwon, where she has lessons from 6pm until 9pm.
She spends another two hours in what she calls self-study back at school, before arriving home after 11pm. She goes to bed at 2am, and rises in the morning at 6.30am to do it all over again.”
I Sydkorea är det ”big business” med privatutbildning efter skoltid.
”South Korean parents spend thousands of pounds a year on after-school tuition, not a private tutor coming to the home once or twice a week, but private schooling on an industrial scale. There are just under 100,000 hagwons (a private after school learning program) in South Korea and around three-quarters of children attend them.”
Man har i Sydkorea t o m tvingats införa en policy att ungdomar inte ska ha ”private tutoring” efter kl 22 på kvällarna!
Enligt Landahl & Lundahl (Bortom PISA – internationell och jämförande pedagogik) går femtonåringar i Sydkorea 100 timmar mer i skolan per år, läser läxor 3,5 timmar mer per dag och sover en timme mindre per natt jämfört med svenska femtonåringar. 3,5 timmar mer per dag under 9 år motsvarar ca 7,5 läsår mer tid för undervisning (enligt den svenska läroplanen). Föräldrar till ca 80% av barnen i Sydkorea betalar mellan 10 och 25% av sin disponibla månadsinkomst för privatutbildning, s k Hagwons. PISA jämför alltså elever som lägger 9 läsår (enligt svensk timplan) på undervisning med elever som lägger ca 16,5 läsår på undervisning med varandra. Det vore konstigt om Svenska elever kunde lika mycket som elverna i Sydkorea med de olika förutsättningarna, utan snarare borde man fråga sig – varför ligger Sydkoreanska 15-åringar inte ännu längre före de svenska 15-åringarna samt varför jämför vi deras resultat med varandra?
I Korea, där regeringen under en tid har försökt minska förekomsten av privatundervisning, visade en studie att man genom att ta bort privatundervisningen sänkte elevernas resultat i PISA-testerna med omkring 50 poäng. Det betyder alltså att Korea skulle prestera sämre än USA i PISA-mätningarna utan effekterna av privatundervisningen. (D. Wiliam Att leda lärares lärande, s41).
Ska man jämföra skolsystem med varandra borde huvudfokus vara på det som sker inom ramen för skoldagen (inte om/att föräldrarna betalar extra och att eleverna har privata lösningar efter skoltid) och dessutom borde man jämföra de länder som har liknande undervisningstid i resp ämne med varandra, inte klumpa ihop alla skolsystem i en grupp, när man rangordnar dem (ungefär som boxare delas in i viktklasser). OECD har informationen om undervisningstid (se sammanställningen nedan) och man redovisar den på andra ställen, men inte i direkt anslutning till olika länders PISA-resultat. Man skulle således enkelt kunna dela in skolsystemen i olika grupper (likt viktklasserna i boxning) och jämföra de länder som har liknande förutsättningar med varandra.
Shanghai
I Shanghai undervisar lärarna normalt sett bara omkring tre timmar om dagen, resten av tiden träffar de kollegor för att planera högkvalitativa lektioner. Myndigheterna i Shanghai angav att det år 2012 bodde 108 056 st 15-åringar i Shanghai. Man har ett folkbokföringssystem, Hokou, som är ärftligt. Eleverna måste därför göra prov i den provins där föräldrarna är registrerade (även om föräldrarna flyttat till Shanghai och barnen är födda i Shanghai gör barnen sina prov i andra provinser). Det finns därför ingen som vet exakt hur många 15-åringar som bor i Shanghai och som egentligen borde delta i PISA, men högst troligt är antalet någonstans mellan 200 000 och 300 000 stycken 15-åringar. Att de som inte deltagit skulle prestera likvärdigt med de som deltagit kan man inte ta för givet och därför är resultaten svårtolkade. I andra länder har man tidigare valt att inte publicera resultaten om inte en tillräckligt hög procentuell andel av 15-åringarna deltagit; det resonemanget verkar OECD dock inte ha när det gäller Shanghai. I en studie av de urbana delarna av Chongqing konstaterade man att ungefär 75% av eleverna i nionde klass fick privatundervisning. Då Shanghai är mycket rikare än Chongqing bör privatundervisningen vara minst lika hög, kanske ännu högre i Shanghai. Vid en sekundäranalys av kulturella skillnader visade det sig att resultaten från elever med kinesiskt påbrå som fötts och utbildats i Australien faktiskt var högre än elevresultaten i Shanghai, trots att det genomsnittliga resultatet för australiensiska femtonåringar inte är mer än cirka tjugo poäng högre än resultatet i USA. Det finns alltså en hel del som talar för att det inte är undervisningen i skolan som är huvudförklaringen till de goda PISA-resultaten i Shanghai, och därmed måste vi vara försiktiga med att ta efter det som de gör i skolorna i Shanghai, så att plocka ut vissa delar ur utbildningssystemet i Shanghai för att göra reformer i Sverige är oklokt (D.Wiliam Att leda lärares lärande, s 38-42).
Singapore
Singapore toppar PISA i alla kategorier år 2015. Då borde väl de vara det ultimata skolsystemet att ta efter för andra länder? Jag har inte lika god inblick i Singapores skolsystem som vissa andra skolsystem, men mycket tyder på att man även i Singapore har mycket inlärning som sker utanför skolans ram, d v s i form av läxor och ”private tutoring”. Enligt OECDs statistik från PISa 2015 kan man läsa bl a att eleverna i Singapore ligger högt när det gäller studier utanför skoltid; 22,2 timmar/vecka i genomsnitt lägger eleverna (utöver tiden i skolan) på studier.
Som jag skrev i början om läraren som bott i Singapore skrev till mig:
”Jag har bott i Singapore och vet hur mycket läxor barnen/ungdomarna bär hem dagligen ända från första klass. Tidningen är full av annonser där föräldrar söker efter ”tutor” till sina barn. En del jobbar extra för att få råd till detta. Sådan är deras kultur.”
Via följande länkar framträder en liknande bild:
”The problems inherent in Singapore’s education system will be familiar to Hongkongers. Both cities have large class sizes, are highly competitive, and focus on rote learning and test results, with a culture of extracurricular private tutorials.”
”60% of high school and 80% of primary school age students receive private tuition; 40% of preschoolers receive private tuition; Preschoolers, on average, attend two hours of private tuition per week, while primary school aged children are attending, on average, at least three hours per week”
”According to Singapore’s household expenditure survey, private tuition in Singapore is a SGD$1.1 billion (US$768 million) industry (for a nation with a population of about 5.6 million), almost double the amount households spent in 2005 ($650 million).”
”Thirty-four percent of those with children currently in tuition spend between $500 and $1,000 per month per child, while 16% spend up to $2,000”
”Singapore is definitely a tuition nation! As evidenced by the increasing number of tuition centres over the years. If you’ve gone through national exams in Singapore, you will definitely know how stressful they can get.
Much of the demand for tuition comes from those preparing for these exams. Peer pressure and competition between parents and students also serve to intensify the demand for tuition.”
”Tuition teachers recently made headlines when it was reported that super tutors in Singapore make more than $1 million a year.”
”The tuition industry has grown from $650 million (2008) to $820 million (2013) and is currently worth over $1.1 billion (2018).”
”Maths and Science are the most sought after subjects for private tutoring.”
”Singaporeans spend a median monthly amount of $155-$255 on tuition (source). This amount varies from family to family, but 54% of Singaporean parents spend more than $500 per child. If that surprises you, consider the fact that Singaporeans also spend more than twice the global average on education.”
https://smiletutor.sg/an-overview-of-tuition-in-singapore/
”Singaporeans spend twice the global average on children’s local education: HSBC”
”Of the over 8,400 parents in 15 countries and territories surveyed, parents in Singapore rank third globally in the amount spent on their children’s local education costs.”
Källan till diagrammet ovan är samma rapport som länken ovan baseras på ( https://www.todayonline.com/singapore/singaporeans-spend-twice-global-average-childrens-local-education-hsbc ).
Mycket tyder alltså på att ett flertal av de skolsystem som presterar bra på PISA inte gör det tack vare en bättre skola, utan tack vare att eleverna pluggar mer efter skoltid och ofta genom professionell läxhjälp/tutoring, något som kostar, både i form av tid (för eleven) och pengar (för föräldrarna). Att andra skolsystem ska se och lära av dessa skolsystem blir i min värld helt fel. Använd datan som samlas in för att se vilka skolor som presterar bäst (under skoltid), så kan de andra länderna lära av dem istället. All data tyder på att det är det Finländska skolsystemet vi ska lära av (även om Finlands resultat på PISA sjunkit i den senaste mätningen) och att Sverige presterar mycket bättre än sitt rykte.
Avslutningsvis kan jag konstatera att Korea, Kina (B-S-J-G i diagrammet) och Singapore alla landar under OECD-genomsnittet när man kopplar elevernas resultat till tiden per vecka de lägger på studier (se diagrammet högst upp). Enligt OECD:s resonemang borde de alltså lära sig av de länder som ligger i toppen, såsom Finland och Sverige. Ironiskt inte sant? 😉
Källor:
(1) How does PISA help shape education reform? https://www.youtube.com/watch?v=-xpOn0OzXEw
(2) Andreas Schleicher: Use data to build better schools https://www.youtube.com/watch?v=7Xmr87nsl74
(3) https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xR94Kp/lofven-satter-upp-nytt-skolmal
(4) https://skl.se/skolakulturfritid/skolaforskola/sklsatsningarutvecklaskolan/matematikpisa.211.html
(5) https://www.bbc.com/news/education-25187993
Bortom PISA – internationell och jämförande pedagogik, Landahl & Lundahl, s 20-21
D. Wiliam, Att leda lärares lärande – formativ bedömning för skolledare, s 38-42
samt de källor som är länkade direkt i texten