I Sverige pågår för tillfället en debatt i sociala medier om läxor. Den handlar bl a om att elever betalar för arbeten som andra skrivit/gjort (det finns gott om sajter på nätet där man kan köpa skolarbeten och uppsatser) som de sedan lämnar in och blir bedömda/betygssatta på. Debatten handlar även om en person som tydligen är anställd som lärare och som ger intrycket av att hen säljer skolarbeten (eller delar av skolarbeten) som eleverna kan köpa och lämna in till sin lärare (den infon kommer från Facebookgruppen ”Läxhjälp för alla” (en grupp med 6300 medlemmar) som jag inte är med i, men jag har sett skärmdumpar därifrån som tyder på detta). En annan lärare (som förespråkar en läxfri skola) svarade på detta genom att vända perspektivet till att det handlar om hur lärarna designar uppgifterna och att det är där som felet/problemet finns. Jag menar att alla har fel i sak. Problemet handlar egentligen inte om att elever fuskar (det är förkastligt att fuska!) eller om att lärare designar sina uppgifter till eleverna på fel sätt (det förekommer absolut, men det är inte huvudproblemet). Det handlar istället om ytterligare ett systemfel (jag har skrivit många tidigare blogginlägg om andra systemfel) i det svenska skolsystemet. Skolan är primärt till för att eleverna ska lära sig saker och det gäller även de läxor som lärare delar ut. I praktiken har dock (en del av) de uppgifter som eleverna får i läxa blivit något annat än ett inlärningstillfälle – de har blivit ett bedömningstillfälle. Köper en elev ett arbete och lämnar in sker det inte mycket till lärande hos eleven (utöver lärdomen om att man kan fuska sig fram i livet). Det är ju en självklarhet att lärare bara kan bedöma sådant som man vet att eleven själv gjort och det kan man aldrig veta om eleverna jobbat hemma, alltså kan och ska inte läxor vara ett bedömningsunderlag eller något som ska betygssättas, utan läxor ska bara handla om inlärning och att befästa kunskaper.
Nedan kommer en utförligare beskrivning av min syn på läxor.
Barn till föräldrar som högläser för sina barn när de är små får ett mycket bättre ordförråd än barn vars föräldrar inte högläser för sina barn. Forskning i USA har visat att redan vid fem års ålder har de förstnämnda barnen hört 1,4 miljoner fler ord än de sistnämnda barnen. Det gap som uppstått redan innan barnen börjat skolan när det gäller ordförråd och att kunna ta till sig läs- och skrivundervisningen är svårt att överbrygga senare. Vad som sker utanför skoltid är således en viktig aspekt när det gäller de möjligheter som barnet har senare i livet.
Vad säger forskningen om läxor?
Tittar man på John Hatties metastudier så indikerar de att läxläsning för yngre barn inte har någon effekt, men att den för äldre barn har en positiv effekt på lärandet. Alla läxor är dock inte likvärdiga ur inlärningssynpunkt: fler och korta läxor än bättre än färre och längre. Hur lärarna följer upp läxorna är också en viktig del i om läxor har önskad effekt eller inte.
Alla lärare vet att repetition är inlärningens heliga graal, det vill säga för att (fakta)kunskaper ska befästas i långtidsminnet måste hjärnan utsättas för kunskaperna många gånger och det görs genom repetition som är utspridd över tid.
Fler korta repetitionstillfällen är alltså bättre än få långa och här kan läxor fylla en viktig funktion, då antalet repetitionstillfällen i skolan är begränsade. Utan goda grundkunskaper kommer eleverna att ha svårt att ta till sig mer avancerade kunskaper, så därför är denna mekaniska nötning och repetition oerhört viktig.
Man måste dock skilja på bra och dåliga läxor. En bra läxa är till exempel repetition för att befästa kunskaper, lästräning eller att skaffa förkunskaper inför ett område som man kommer att börja jobba med i skolan. En dålig läxa är till exempel en uppgift som eleven inte kan klara av själv eller läxor som är för omfattande.
Elever som har inlärningssvårigheter måste lägga mer tid, energi och kraft för att lära sig lika mycket som en elev som inte har inlärningssvårigheter. Denna extra tid finns inte i dagsläget inom skolans ram. Risken med att ta bort läxor helt och hållet är att de elever som har inlärningssvårigheter får för lite färdighetsträning, vilket i sin tur innebär att de halkar längre och längre efter övriga elever och får svårare och svårare att ta till sig undervisningen. Självklart måste även de eleverna få tid för återhämtning, så omfattningen av läxorna får inte vara för stor, men som jag skrev tidigare fungerar inlärningen bäst när den görs i små portioner och ofta.
Inlärning är inte något som bara sker under skoltid, vilket är tur, för undervisningstiden i skolan är en ganska liten del av ett barns totala tid (cirka 10 procent av alla timmar under ett år är lektionstid).
Eftersom en del som förespråkar en läxfri skola lyfter fram Norrevångskolan i Mörrum som ett gott exempel ska jag titta på vad de gjort och vilka resultat de fått. De började med en läxfri skola år 2013. Samtidigt som de tog bort läxor införde de bl a frukost på skolan, att lektionerna leds av två lärare samt en extra frivillig studietimme med lärare efter skoldagens slut. I en artikel från 2013 visar dåvarande rektorn på Norrevångskolan tydligt sin inställning till lärande: ”inte relevant att ge läxor som handlar om att mekaniskt banka in grundfakta” och ”Istället ligger fokus på att kunna analysera, vara källkritisk, jämföra och se samband i det informationsflöde som finns.” Detta är en fallgrop som stora delar av skolsverige trillade i när den svenska läroplanen för grundskolan reviderades 2011. Har man inga (fakta)kunskaper kan man inte heller analysera, vara källkritisk, jämföra etc!
I en artikel från 2018 säger skolans rektor att läxfritt inte förbättrat deras resultat (”även om skolan inte kan se att det läxfria arbetssättet gör att resultaten blir bättre så har det inte heller en negativ effekt, enligt Elinor Leijon”). Har kunskapsresultaten förbättrats (viket de verkar ha gjorts de första åren) sätter jag mina pengar på att det är tvålärarsystemet som är förklaringen, inte att man tog bort läxorna.
Nedanstående statistik är hämtad från Skolverkets databas (SiRiS)
Uppenbarligen lyckas man ganska bra med flickorna på Norrevångskolan, men pojkarnas resultat däremot är katastrofalt dåliga. Pojkar presterar generellt sett sämre än flickor i skolan i Sverige och de svagpresterande eleverna drabbas hårdast om färdighetsträningen/repetitionen inte görs. Man har på Norrevångskolan haft likvärdighet som ett argument till varför man vill ha en läxfri skola – i Sverige är genomsnittskillnaden mellan könen ca 26 meritpoäng; i Karlshamns kommun 27 meritpoäng och på Norrevångskolan är skillnaden ca 69 (!) poäng. Det blir rätt uppenbart att Norrevångskolan inte är en framgångssaga som ska spridas till alla andra skolor utan snarare borde skolinspektionen granska skolan.
En av lärarna på skolan säger i en artikel i Skolvärlden (år 2015): ”Vi är inte där nu men kanske skulle vi ha den typen av hemuppgifter. Alltså uppgifter som inte kräver hjälp av någon vuxen.” Han beskriver exakt det jag förespråkar – läxor ska inte handla om att lära sig nya saker, utan att repetition för att befästa kunskaper i långtidsminnet. Kunskaper som är helt avgörande för att kunna ta till sig mer avancerade kunskaper och därmed kunna få bättre betyg. Än så länge har jag inte sett något konkret exempel som övertygar mig om att en läxfri skola är bättre för eleverna när det gäller deras kunskapsnivå (däremot kan det finnas andra vinster som t ex mindre stress, bättre mående etc). Läxorna ska dock handla om elevernas inlärning, inte om bedömning av eleverna och där måste det svenska skolsystemet hitta en annan väg än den man slagit in på!
