OBS! Nedanstående är ett Ironiskt blogginlägg om lärarbehörighet och sjunkande matematikkunskaper som är kryddat med ett stort mått av seriositet!
Lärarbehörighet och sjunkande elevresultat – kan det finnas ett samband?
Om alla siffror och uträkningar i texten är besvärande kan du hoppa över dem och läsa det som står längst ner. Vi har ju sjunkande matematikkunskaper i Sverige, så jag förstår att en del är obekväma med att det är så mycket siffror och uträkningar i texten. Hoppa i så fall över det som står mellan linjerna nedan.
———————————————————————————————————————————
84,5% av de drygt 88 000 som tjänstgjorde (d v s de som inte är tjänstlediga; totalt är det nästan 94 000 anställda varav nästan 6 000 är tjänstlediga) som pedagogisk personal i grundskolan hade läsåret 2013/2014 en pedagogisk högskoleexamen. Från 2005 och framåt har siffran varit ganska konstant. Som lägst har den varit 81,9% och som högst 85,2%. Andelen lärare i tjänst har varierat från 94 500 som högst (2004/2005) till 85 700 som lägst (2011/2012).
När skolverket lanserar den uppdaterade statistiken för 2013/2014 för skriver man att andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen ökar som huvudrubrik (se www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/nyhetsarkiv/2.8084/andelen-larare-med-pedagogisk-hogskoleexamen-okar-1.218042). För mig är huvudrubriken det budskap man vill förmedla till allmänheten.
Ovanstående siffra (84,5%) med pedagogisk högskoleexamen är den siffra som oftast används när man ska beskriva hur det ser ut med behörighet i skolan, särskilt när de som styr skolan (d v s politiker eftersom vi har en politiskt styrd skola i Sverige) beskriver läget. Det finns en klar skillnad mellan kommunala skolor och fristående skolor. I kommunala skolor har knappt 87% av lärarna en pedagogisk högskoleexamen och i fristående skolor är andelen lärare med pedagogisk examen drygt 70 %.
Budskapet från politiker och skolverket är tydlig. Det är andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen som är det viktiga och den ökar, så allt är ”frid och fröjd”.
Samhällsmedborgaren som hör informationen tolkar det som att läget inte är bra, men 84,5% är ju inte någon katastrof. Det finns trots allt till största delen ”behöriga” lärare som undervisar i skolan, eller hur?
Men hur stämmer det här med de ökade antalet rapporter som beskriver en fallande kunskapsnivå hos eleverna? Om skolan till största delen består av lärares med rätt kompetens borde väl eleverna som gått 9 år i grundskolan kunna läsa, skriva och räkna och utöver det få med sig mycket andra kunskaper?!
En notering i sammanhanget:
2012 hade skolverket en rapport på 202 sidor som innehöll omfattande statistik över en massa olika faktorer i skolan. Dessa rapporter har skolverket givit ut åtminstone sedan 2005 (då var rapporten ca 150 sidor). 2012 redovisades ämne för ämne hur många lärare som hade rätt ämnesutbildning på högstadiet och gymnasiet. Detta har man tagit bort till redovisningen 2013. Kan det vara för att det är obekväm information som man inte vill skylta med? 2013 finns inte rapporten, utan den har ersatts med ett 36-sidors PM. En omfattande analys har alltså ersatts med en lightvariant där långt ifrån all information finns med (beror det på att man tycker att de flesta inte har kunskapen att ta till sig informationen (p g a sjunkande resultat) eller vill man inte synliggöra de delar som är obekväma?) I detta PM från 2013 skriver man att man i april 2015 kommer att redovisa behöriga lärare. Min tolkning är att man då kommer att använda lärarlegitimationerna som underlag för behörighet. Värt att notera att vilken ämneskompetens enskilda lärare har i sin utbildning inte förändras med införandet av lärarlegitimationen (utan istället kommer en stor del av de som formellt sett inte har rätt ämneskompetens att få en legitimation för att de jobbat länge i skolan, vilket gör att statistiken kommer att se mycket bättre ut; problemet ”löst”, åtminstone i statistiken på papper…)
Tillbaka till huvudspåret: Om jag tittar lite närmare på de lärare som har en pedagogisk examen, d v s 84,5 % av lärarna som jobbar i grundskolan så får jag fram följande bild (OBS! Rent matematiskt blir mitt resonemang inte helt korrekt, då siffran 84,%% är för hela grundskolan och mitt fortsatta resonemang handlar bara om år 7-9, men det viktiga är helhetsbilden, inte detaljerna, så min poäng kommer att bli tydlig och inte så långt från den matematiskt korrekta siffran).
Alla lärare som jobbar i skolan är 100% (ca 88 000 lärare). (100% är alltid alla för den som inte visste det).
Av dessa har 84,5% (motsvarar ca 74 360 lärare) en pedagogisk examen. Det betyder att 15,5% (ca 13 640 lärare) inte har en pedagogisk examen.
Av dessa 74 360 är det ca 40% i genomsnitt (en uppskattning baserat på tabellen nedan; tabellen är för år 7-9 men jag generaliserar och räknar med att motsvarande siffror i stort sett beskriver hela grundskolan; gymnasiets siffror är även de jämförbara med högstadiets) som har rätt ämnesutbildning formellt sett (OBS! en behörig lärare ska ha rätt pedagogisk behörighet och rätt ämneskunskaper för att anses vara en behörig lärare. Det innebär att om en lärare har en pedagogisk examen i t ex engelska och svenska men även undervisar i matematik så anses inte läraren vara behörig i matematik. Ett helt naturligt resonemang då goda ämneskunskaper är en viktig del av att vara en bra lärare i ett ämne).
Klicka på bilden för att se en större version.
40% av 74 360 lärare motsvara ca 29 700 lärare.
Nedanstående bild av grundskolans lärare i Sverige är alltså det man får fram när man studerar statistiken:
ca 88 000 lärare jobbar i grundskolan.
Av dessa har ca 13 600 ingen pedagogisk examen. Procentuellt sett fler av dessa jobbar i friskor än i kommunala skolor.
Av alla som har en pedagogisk examen har ca 60 % (i genomsnitt i mitt räkneexempel; egentligen är siffran nog närmare 70%, men jag räknar ”snällt” i mitt räkneexempel) inte de ämneskunskaper som formellt sett krävs för att anses vara en behörig lärare. Det motsvarar ca 44 660 lärare.
Antalet lärare som formellt sett inte är behöriga blir då:
ca 13 600 (ingen pedagogisk examen) + ca 44 600 (formellt sett inte rätt ämnesutbildning även om man har en pedagogisk examen) = ca 58 300 lärare.
Andelen lärare i procent som inte har formell behörighet blir då (delen/det hela kallar matematiklärarna (eller de som undervisar i matematik) det när man räknar ut andelen i %):
58 300/88 000 = 0,6625 vilket motsvarar ca 66%.
———————————————————————————————————————————
Nu ska jag inte tråka ut läsaren med fler matematiska uträkningar.
Jag är medveten om att siffrorna som används i räkneexemplet inte är helt korrekta, men de ger en bild (som är ganska nära sanningen) att ca 2 av 3 lärare inte har rätt utbildning i skolan i Sverige i dag. Den bilden är något helt annat än bilden som förmedlas av politiker och Skolverket (d v s att 15% inte har en pedagogisk examen). En annans sak som är intressant i sammanhanget är att skolverket har ingen exakt siffra på antalet lärare som undervisar i olika ämnen. Det går alltså inte att göra en exakt uträkning. Därför får man acceptera att jag gör några uträkningar som inte är matematiskt korrekta, men som ändå ger en bra fingervisning om hur stort problemet egentligen är (något som få är medvetna om).
Skulle du besöka en läkare eller tandläkare om du visste att 2 av 3 läkare/tandläkare inte har rätt formell utbildning? Skulle du sätta dig på ett flyg eller på ett tåg om du visste att 2 av 3 piloter respektive lokförare inte har rätt formell utbildning? Jag skulle inte göra det och jag tror inte att du heller skulle göra det. Ändå är det ingen (i stort sett) som reagerar när eleverna inte har formellt sett behöriga lärare. Det är inte heller någon som tar ansvar för frågan, utan det verkar som man försöker ”mörklägga” den på olika sätt, då det är en väldigt obekväm fråga. Vem vill ta ansvar för en havererad skola? (på riksnivå; det finns många skolor på lokal nivå i Sverige som är alldeles utmärkta och som borde lyftas fram som exempel på hur en skola skall vara). Självklart finns det obehöriga lärare som är fantastiskt duktiga lärare, men knappast 58 000 st i Sverige.
Att resultaten i svensk skola sjunker när det gäller t ex elevers läsförmåga och matematikkunskaper blir således inte så konstigt när man ser den avprofessionalisering som skett i Svensk skola. Jag skulle snarare säga att det är väldigt väntat resultat att eleverna får med sig mindre kunskaper när man är insatt i bakgrunden till varför det ser ut som det gör i Svensk skola idag.
Lärarlegitimationen då? Är inte den lösningen på problemet? Om samma personer jobbar i skolan i morgon som i går så har inte deras reella kompetens förändrats. Problemet kvarstår alltså, även om det går att sammanställa statistik som säger något annat.
Som jag ser det är det ingen idé att leta fel hos enskilda lärare, rektorer eller andra innan vi åtgärdat det jag beskriver ovan. Därför är de dagliga rubrikerna i media ganska tröttsamma, då de handlar om allt möjligt mellan himmel och jord, men i stort sett aldrig om det jag beskriver ovan.
Ett annat sätt att beskriva hur ovanstående slår igenom hos eleverna är att titta på det kompensatoriska uppdraget som skolan i Sverige traditionellt sett har haft. ”En skola för alla” har länge varit ett ledord, d v s skolan ska kompensera för bristande hemförhållanden så att alla elever i Sverige har samma möjligheter. Lyckas skolan med det?
Ovanstående text är hämtad från Skolverkets ”Beskrivande data 2012. Förskola, skola och vuxenutbildning”
Det är väldigt tydligt att den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan i Sverige idag är vilka föräldrar du som elev har. Med tanke på att 2 av 3 lärare inte har rätt behörighet formellt sett är inte detta så konstigt (”vem som helst” kan lära de som har goda förutsättningar och goda hemförhållanden, men det krävs skickliga kompetenta lärare för att få de med sämre förutsättningar/hemförhållanden att lyckas i skolan). Vi kan alltså sluta prata om en skola för alla och andra slogans som inte beskriver verkligheten.
Skulle man vara konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att det är medvetet att man avprofessionaliserar skolan. Orsaken skulle då vara att desto färre det är som kan se de underliggande sambanden och som har tillräckliga kunskaper i matematik och läsförståelse, desto mindre risk att de ansvariga måste stå tills svars (eftersom ingen lyfter fram problematiken om ingen förstår den). Slipper de ytterst ansvariga detta ökar chanserna att vinna nästa val och det är ju det som allt i ett politiskt styrt system handlar om. Nu är jag inte konspiratoriskt lagt, så jag lyfter istället fram de som både känner till, diskuterar och försöker göra något åt problemet med avprofessionaliseringen. Tyvärr blir den listan väldigt kort.
Listan börjar här.
Listan slutar här.
Jag hittade tyvärr ingen som passar in på alla tre kriterier. Några, däribland jag själv, uppfyller 2 kriterier, men jag har inte särskilt stora möjligheter att påverka förutom att jag kan hjälpa till att upplysa om problemet (vilket jag t ex försökt göra med avsaknad av målstyrningsutbildning i lärarutbildningen trots att skolan varit målstyrd i 20 år, men det är uppförsbacke i arbetet med den frågan). Per Kornhall som i sin bok ”Barnexperimentet Svensk skola i fritt fall” belyser den svenska skolans nedgång (kanske Gröna Lund vill bli sponsor till skolan?) är en annan som uppfyller två kriterier.
Ett exempel på bristande matematikkunskaper hos en högt uppsatt politiker:
Så här kan perspektivet vara om man tittar på reella siffror. Om man korrigerar för inflationen blir sanningen något helt annat. Det är inte bara i grundskolan och hos eleverna i år 9 som det finns problem med grundkunskaperna i matematik. Men det är klart, vill man framhäva sin förträfflighet väljer man vilket perspektiv man presenterar för andra.
Det är viktigt att komma ihåg att ”sanningen” ser olika ut från olika perspektiv.
Dags att sluta prata om allt möjligt och börja ta ansvar för det reella problemet inom Svensk skola. För ingen tror väl att det här problemet försvinner genom mattelyft, läslyft, sammanslagning av utbildningen för högstadie och gymnasielärare eller några av de andra förslag som just nu lagts för att komma till rätta med problemen inom svensk skola.
Här kommer en enkel handlingsplan i tre steg som tips till de som har ansvaret för den svenska skolan:
1. Identifiera grundproblemet (tips: Läs texten ovan så är det klart!). Ignorera alla andra saker som lyfts upp som problem. (Det lönar sig inte att sätta ett plåster på knät om armbågen blöder). De är sekundära.
2. Ta hjälp av kompetenta lärare, skolledare, skolforskare och andra kompetenta personer från andra branscher som kan tillföra andra perspektiv för att brainstorma fram tänkbara åtgärder för att lösa problemet. Viktigt att alla förslag som brainstormas fram blir en del av det fortsatta arbetet. Gallra inte bort något förslag för att det låter galet. Ha grundinställningen att problemet inte går att lösa på kort tid, därför ska en långsiktigt hållbar lösning tas fram.
3. Dissekera alla förslag och välj till slut ut de åtgärder som åtgärdar grundproblemet (inga plåster på knät när armbågen blöder). Sedan handlar det ”bara” om att genomföra dessa åtgärder.
Som jag skrev i början är hela det här inlägget ett ironiskt inlägg, men faktaunderlaget är baserat på hur det ser ut i verkligheten (skolverkets egen statistik), så det finns även ett stort mått av allvar i texten.
Källor:
Beskrivande data 2012. Förskola, skola och vuxenutbildning www.skolverket.se/publikationer?id=2994
PM – Pedagogisk personal i skola och vuxenutbildning läsåret 2013/2014 www.skolverket.se/publikationer?id=3219
Intressant läsning som kanske kan sammanfattas med axiomet att med statistik kan man bekräfta precis det man önskar. Ser vi det mer som jag gärna gör, hur utfallet är i praktiken blir det svårt tom för skolverket att (be)visa med statistik.
Praktik, praktisk empiri ses gärna ner på. ”Hur vet du det? Hur kan du generalisera så utifrån dina egna erfarenheter bara? Evidensbasera!” En mig närstående kollega arbetar i en skola i ett sk utsatt lågstatusområde. Skolan och rektorsområdet hör till dem med de sämsta resultaten i riket och alla som är något litet insatta i hur det ser ut i områden med hög omsättning på invånarna, många språk etcetera förstår precis varför. Nu får rektorsområdet samtidigt med den nya läroplanen en helt ny skolledning som bestämmer sig för att göra allt rätt enligt läroplan, riktlinjer, verksbeslut osv. Alltså ska alla lärare ha rätt behörighet! Resultatet?
Redan från årskurs fyra har man genomfört ett stenhårt ämneslärarsystem där INGET ämne, ingen klass har annat är för ämnet behöriga lärare. Och det kan vem som helst med praktisk erfarenhet intyga att en fjärdeklass med åtta lärare och därav följande mentorssystem – med en person som seglar in ett par gånger i veckan för att styra upp – i det närmaste går under. Förutsättningarna för inlärning saknas nästan helt; ingen trygghet, inga samband, ingen långsiktighet. Som min kollega uttryckte det: nu har två omgångar gått i kaputten, vi lärare ropar i förtvivlan och skolledningen fortsätter blint i uppstakat spår. Men alla lärare har kompetens för ämnet.
Trygghet och studiero. Det är den absoluta grundförutsättningen för inlärning och resultat. Avslutningsvis vill jag påpeka hur tystnaden är helt kompakt runt det främsta av guru Hatties parametrar, studiero . . .
Annat diskuteras vilt med inte det och förklaringen är , tror jag, att vi då kommer in på det känsligaste av områden. Lärarens INformella kompetens, den som inga poäng i världen kam kompensera.
Sören, jag håller med om att lösningen inte är att elever i år fyra ska ha åtta olika lärare, men det är inte heller den enda lösningen på problemet eller den lösning som jag föreslår.
Ett exempel på hur det skulle kunna se ut är att alla lärare som jobbar i år 1-3 är experter på att lära ut grundläggande färdigheter som läsa, skriva och räkna. Alla elever som inte har lärt sig dessa grundläggande färdigheter fångas upp och det sätts in massiva stödåtgärder i form av speciallärare/specialpedagoger, så att INGEN elev flyttas upp från år 3 till 4 utan att kunna läsa, skriva och räkna tillräckligt bra (som det egentligen är tänkt i ett målstyrt system, d v s att det fins tydliga mål som alla ska uppnå).
På mellanstadiet jobbar lärare som har en bred kompetens över alla ämnen eller så kombinerar man ihop två lärare (en med ma/NO och en med språk/SO) och så jobbar bägge dessa i två parallellklasser.
På högstadiet jobbar lärare som har rätt kompetens, d v s lärare som har kompetens i ett eller flera ämnen ska inte behöva undervisa i massa andra ämnen.
Om vi ska jämföra med ett annat land så väljer jag att titta på Finland där man lyckats väldigt bra med just dessa saker; läraryrket har en hög status (ingen avprofessionalisering), lärarutbildningen har hög status och får ”rätt” sökande, d v s de som kommer att bli duktiga lärare och man har inte ett system där lärare undervisar i ett antal ämnen där man inte har kompetensen. Man har alltså lyckats lösa de saker som jag belyser som problem i Sverige idag. Sen finns det andra saker som vi i Sverige kommit längre med än man gjort i Finland, men i just de frågor som blivit det största problemet i Svensk skola finns det mycket vi kan lära av Finland.
Trygghet och studiero är en viktig aspekt. Jag ser dock inget motsatsförhållande mellan det och det jag beskriver. Däremot ser jag många som jobbar inom skolan idag som får lägga mer energi på fel saker, vilket innebär att mindre energi finns kvar till det som energin egentligen borde gå till, d v s att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt.
Mina rader var alls inte att se som kritik av ditt inlägg utan mer som komplement till. Precis som du visar i din kommentar finns egentligen ganska enkla lösningar. Hade tanken med ”tvålärarsystem” vad rör ämneskompetens genomförts i ro och med engagemang hos huvudmännen hade vi antagligen haft en skola på bättre grund. Nu. Hm, det blev många ”hade” där så låt mig avslluta med en fras jag ofta använder: beroende på stadium är det för läraren på flera sätt fråga om helt olika yrken.
Låg ironin i inlägget i att du anklagar svenska skolan för att inte lära ut färdigheterna att skriva och räkna och lämnar subtila bevis på just detsamma själv?
Utan att göra någon vidare djuplodande analys kan jag konstatera dessa grova felaktigheter:
* Du får absolut inte, annat än i specialfall, räkna ut ett snitt av procentsatser som du gör i anslutning till tabell 1. I det generella fallet måste de ingående procenttalen viktas m.a.p. gruppernas inbördes storleksförhållande. Exempelvis skulle det förvåna mig om det finns lika många lärare i ”moderna språk, övriga” (1% med tillräcklig utbildning) som det finns i exempelvis svenska eller engelska (49 respektive 53% med tillräcklig utbildning). Till ditt försvar avrundade du generöst åt det håll som talade emot din poäng, men rent matematiskt ett rejält aja baja.
* Den idiomatiska frasen är ”ju…desto” inte ”desto…desto”. Exempel: ”Ju fler välutbildade lärare, desto bättre skolresultat” inte ”desto fler välutbildade lärare desto fler skolresultat”.
Vidare kan vi konstatera att det hade varit bättre om comeback-kommentaren på twitter hade räknat på faktisk inflation 2006-2012 (10,5%) istället för någon form av schablonberäkning (12,6%). Resultatet hade då blivit att skatteintäktsminskningen blivit 2 miljarder SEK istället för 30.
I slutändan håller jag dock med dig om stora delar av resonemanget: utbildning är viktigt, även för lärare.
Att de ansvariga låtit svensk skola köra så långt ner i diket som den har är något som jag tycker är väldigt allvarligt. Eftersom budskapet i blogginlägget är väldigt tragiskt valde jag att skriva det med en ironisk ton.
I skolverkets statistik finns inga uppgifter om hur många (i antal) som jobbar som lärare i svenska, matematik, engelska, NO, SO etc (vilket i sin tur beror på satt skolverket faktiskt inte vet), så jag har inte kunnat räkna ut exakt hur många lärare som inte har rätt behörighet. Det är orsaken till att jag räknat på ett ungefär hur många det handlar om. Jag tycker att jag i texten är tydlig med att det inte är helt korrekt ur ett matematiskt perspektiv. Det går alltså inte att göra det som är matematiskt korrekt om man vill få veta hur många lärare i Sverige som formellt sett är obehöriga. Vad som är sämre kan man diskutera: att jag gör en matematisk inkorrekthet och är tydlig med att jag gör det eller att ingen (inte ens skolverket) faktiskt vet hur många lärare i Sverige som inte är behöriga! Noteras kan att jag valde en siffra (40 %) som ligger närmare de maximala siffrorna (de som du beskriver på 49 – 53 %) just därför att jag förstår att det är få som hör till t ex 1 % övriga inom moderna språk. Däremot kan man lyfta fram att alla elever i Sverige läser ämnet teknik under sin grundskoletid och där är siffran extremt låga 7 %, något som jag bortsett från just för att jag gör en matematiskt tvivelaktig generalisering och därför hellre vill lägga mig på den sida om den verkliga siffran som ger ett för snällt svar).
Det verkar som jag trampat på en öm tå. Det är tur att du inte går i grundskolan idag eftersom runt 20 % av alla pojkar går ut grundskolan utan tillräckliga kunskaper när det gäller att läsa och skriva. Om ett språkligt fel i en text på ca 2100 ord är ett problem i din värld kommer du att ha en obekväm framtid som väntar utifrån att det kommer att bli många fler språkfel med det växande antalet icke läs- och skrivkunniga i Sverige.
Hade jag varit extremt ”snäll” hade jag räknat på 50 % (en siffra som uppenbarligen är i långt i överkant då bara engelska med 53% och Idrott och hälsa med 50% når den siffran) och då hade jag istället kommit fram till att 57,25 % av lärarna inte har rätt behörighet. Oberoende av om jag räknar ”snällt” (50 %), ”det som troligen ligger nära sanningen” (40 %) eller ”elakt” (30 %) så får man fram siffror som är skrämmande, men jag ser ingen (och jag menar verkligen ingen) som lyfter fram att det skulle vara det som är problemet i svensk skola idag.
När det gäller inflationen är det korrekt att inflationen inte varit 2 % i snitt, utan lite lägre de aktuella åren. Poängen är inte den exakta summan, utan att skatteintäkterna inte ökat med 150 miljarder, vilket den högt uppsatte politikerna vill få det att framstå som. Att de förtroendevalda (medvetet eller omedvetet vet jag inte) för väljarna bakom ljuset är inget jag uppskattar. Jag konstaterar att det blev tyst när jag påpekade problematiken för politikern. Det var väl lättare att tiga ihjäl saken än att föra en dialog.
Skönt att se att du håller med om stora delar av resonemanget, att utbildning är viktigt, men jag är lite osäker på om huvudbudskapet nått fram, nämligen att långt över hälften av lärarna som jobbar i den svenska skolan idag inte har rätt behörighet, något som är en tänkbar (eller kanske t o m trolig) orsak till att svenska elever lämnar skolan med bristande kunskaper. Att svenska skolan är urusel på sitt kompensatoriska uppdrag är jag övertygad om att det är en huvudorsak till (tillsammans med lärarnas ökade arbetsbelastning). Hade huvudbudskapet gått fram så tänker jag att du hade nämnt någonting om det i ditt svar.
Du ska ha cred för att du hör till dem som bjuder in till en dialog. Det uppskattar jag. Som jag ser det är inte det viktigaste att man är överens om allting, utan att man kan diskutera saker samt vända och vrida på dem eftersom det alltid finns mer än ett perspektiv. Om man inte vågar diskutera med de som har andra åsikter än man själv har kommer man aldrig i kontakt med dessa perspektiv.
Som avslutning ska jag säga att jag faktiskt hade en tanke innan jag skrev blogginlägget att jag skulle lägga in en massa språkliga felaktigheter för att spä på ironin i texten, men jag valde att inte göra det, så språkfelet med desto…desto var helt och hållet ett misstag från min sida. Jag hör dock till dem som tycker helheten är viktigare än små detaljer. Kanske är det därför som vissa detaljer inte är 100 % korrekta.