En skola i obalans

Fotografi av winnifredxoxo från photopin cc

 

I stort sett alla har synpunkter på den svenska skolan och skolan är en av de stora punkterna inför kommande val. Jag ska nedan försöka belysa den svenska skolan och skolans problem ur ett annat perspektiv än de flest gör. 

 

Tittar man på olika modeller (t ex Blooms taxonomi, SAMR el liknande) så säger många att ju högre upp i modellen man når, desto bättre är det. Jag håller inte med. Problemet är obalans. Om man hela tiden ligger på de nedersta nivåerna blir det ensidig undervisning och därför behöver vi just nu sträva mer mot de högre nivåerna, eftersom en del lärare sällan bedriver undervisning på dessa nivåer. Det betyder inte att vi hela tiden ska ligga på de högsta nivåerna (då blir det obalans åt andra hållet). Skulle de högsta nivåerna vara ”bättre” skulle vi sträva efter att hela tiden befinna oss där. Så är det inte. Vi ska välja den nivå som är optimal ur ett pedagogiskt perspektiv! Det betyder i praktiken att det beror helt och hållet på vad målet/målen med undervisningen är just nu och var eleverna befinner sig i förhållande till målet/målen. Det behöver vara balans i undervisningen och man behöver röra sig mellan dessa olika nivåer.

 

De flesta lärare vittnar om att det finns en obalans i deras arbetsuppgifter, där administrativa uppgifter tar en större del av arbetstiden idag jämfört med tidigare. Många skolor har svårt med att få ekonomin att gå ihop och då är det svårt att avlasta de lärare som har en relativt tung arbetsbelastning. Läraren är den viktigaste faktorn för en framgångsrik skola och därför är det viktigt med lärare som har en arbetssituation i balans.

 

Arbetsmiljön i skolan är ofta i obalans. Det är inte ovanligt med gamla skolbyggnader som inte underhållits i den omfattning som krävs. Miljön är inte avgörande för att ha en bra verksamhet i lokalerna, men att tro att det är lättare att få eleverna att ”blomma ut” i en sliten miljö än i en miljö där det signalerar att vi tror på er och därför satsar vi på er skolmiljö är att lura sig själv.

 

En del lärare sitter fast i ett ”centralt innehållsträsk” och har svårt att anpassa sin undervisning till LGR-11. Undervisningen blir ofta väldigt lärarstyrd och det upplevs som i stort sett omöjligt att få eleverna delaktiga i planeringen av undervisningen (något som eleverna ska vara enligt LGR-11). Ett centralt innehåll ersätts av nästa och nästa och elevernas resultat påverkar knappt den fortsatta planeringen för det finns ingen tid till det. Det blir en obalans i undervisningen och läraren upplever svårigheter med att hinna med allt som ska göras samt få tillräckligt underlag för bedömning/betygssättning. Fritt skapande är något som ofta saknas i undervisningen när man sitter i ”centralt innehållsträsket”. Även här gäller det att hitta en bra balans.

 

Det finns en lång tradition i den svenska skolan av summativ bedömning. I dag är det fler och fler som lyfter fram den formativa bedömningen (t ex genom bedömning för lärande (bfl)) istället. Under lång tid var balansen mellan summativ och formativ obefintlig. I dag finns det en del som håller fast vid det summativa och en del som bara vill jobba formativt. Inget av dessa två ytterlägen är eftersträvansvärt, utan även här gäller det att hitta en balans. Både summativ och formativ har sin plats i den svenska skolan, men bägge ska användas på rätt sätt vid rätt tillfälle! Hittar du den balansen blir det mycket lättare att leva upp till läroplanen.

 

Det finns en obalans mellan träning och skarpt läge för eleverna. Grundtanken med LGR-11 är att eleverna ska få upprepade tillfällen att träna och utveckla kunskapskraven (de förmågor som finns beskrivna i kunskapskraven tänker jag på) och ha flera möjligheter att visa upp vad de kan (d v s vilken kvalitet det är på deras kunskaper). I teorin låter detta som ett bra koncept tycker jag, men jag ser i praktiken att lärare har svårt att få ihop ekvationen. I t ex NO/teknik och SO finns det väldigt begränsad undervisningstid i respektive ämne, vilket gör att en del elever får en chans att visa ett kunskapskrav. Det kan man lösa genom att ha fler ämnesövergripande arbeten, men samtidigt som skolan uppmanas att jobba ämnesövergripande ska det sättas betyg i varje ämne för sig (i motsats till blockbetyg) och de nationella proven är ämnesuppdelade. En otydlighet i hur det är tänkt att vi ska jobba i skolan. Extra tydligt blir detta under vårterminen i år 6 och 9 då hela (i stort sett) terminen blir sönderhackad av alla nationella prov som ska genomföras. De nationella proven är skarpt läge för eleverna. Frågan är om det viktigaste är hur mycket eleven utvecklas eller att vi lägger krutet på att mäta vad eleverna kan? Jag tycker att det är en obalans idag mellan dessa. Båda behövs, men i andra proportioner. Hade man gjort ett gediget arbete 1994 med implementering av vad det innebär att jobba mål- och resultatstyrt i skolan är jag övertygad om att det hade sett annorlunda ut idag.

 

Väldigt många skolor kämpar stenhårt för att få en ekonomi i balans (något som blivit betydligt svårare när man blir en 1-1 skola). Det finns väldigt många faktorer som spelar in när det gäller möjligheterna att lyckas med detta, där bl a geografisk placering och mängden nybyggnation i närområdet är två av de viktigaste aspekterna när det gäller antal elever som man kan få till skolan (ju yngre eleverna är, desto viktigare blir avståndet till skolan). Ingen av dessa två kan en (befintlig kommunal) grundskola påverka. En kommunal skola ska ju ta emot alla elever och det är sällan som antalet elever i en årskurs blir ett antal som är lämpliga (ur ett ekonomiskt perspektiv) klasstorlekar. Finns det aldrig pengar till något extra blir skolgången för eleverna ganska torftig. Att skolan har kostnader som är fasta i 3-12 månader framöver samtidigt som skolpengen försvinner från en dag till nästa skapar en obalans i systemet. Ett konkret exempel (förvisso extremt, men sant) är en skola som tappade två familjer i stort sett samtidigt p g a att de flyttade från kommunen. Den ena familjen hade fem barn i skolan och den andra fyra. Det försvann alltså nio skolpengar inom loppet av en vecka, men alla kostnader fanns kvar.

 

Det finns en obalans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänk kring skolan. Många saker som införs/genomförs har ett kortsiktigt tänk. En del av de saker som genomförs som är långsiktiga, t ex nationella prov görs inte på det sätt som de borde. Då man tittar på resultaten för nationella prov ska man jämföra en elevs utveckling från år 3 till år 6 och vidare till år 9. Att jämföra en årskull med en annan är det som oftast görs och det säger inte mycket (särskilt om det handlar om små årskullar; vi har inte stora skolor som man har t ex i Indien där en stor skola har 1000 elever per årskull). Eftersom skolan är politiskt styrd är mycket av det som genomförs baserat på politiska (ideologiska) åsikter, inte på vad som forskning visar är framgångsrikt. Det finns många nivåer i skolorganisationen med Jan Björklund och skolverket högre upp, lokala politiker i mitten och skolledning samt lärare längre ner. Varje organisationsnivå vill sätta sitt avtryck i verksamheten, så det kommer massor med saker delegerade uppifrån om man är lärare. Alla dessa harmoniserar inte med varandra eftersom man på de olika nivåerna har olika perspektiv på verksamheten och för den som är längst ner (läraren och eleven) blir det lätt en obalans i tillvaron.

 

Forskning visar att 8-12 medarbetare är optimalt för en chef. I skolans värld är det snarare regel än undantag att en rektor (eller biträdande rektor) har 20-50 medarbetare som man har ansvar för. Att då kunna vara en bra pedagogisk ledare är inte helt lätt. Det är många medarbetarsamtal och lektionsbesök som ska genomföras innan man träffat/besökt varje lärare en gång. Obalans skulle jag kalla det för.

 

I skolan har vi ofta dubbla styrsystem. Det allra tydligaste exemplet är att man i en målstyrd skola har en timplan. Timplanen har grundtanken att alla ska ha lika mycket tid i alla ämnen och i stort sett göra samma saker (så var tanken från början; idag försöker vi anpassas det genom att individualisera, men det är lärarnas försök att hitta balans i tillvaron p g a dubbla styrsystem). Målstyrning har som grundtanke att alla ska nå målen och det kan ske i olika tempo och på olika sätt. Dessa två passar inte ihop och man borde renodla så att vi använder det ena eller det andra sättet. Jag förespråkar målstyrningen. Det blir en obalans för lärare som måste förhålla sig till bägge dessa samtidigt och många lärare har svårigheter med att få ihop det och leva upp till bägge samtidigt.

 

Jag är övertygad att du som jobbar i skolan har många fler exempel på obalans i skolan som du kan fylla på med och jag tror att du som läser texten och som inte jobbar i skolan förstår min poäng. Jag tror på att föregå med gott exempel och när eleverna dagligen möter den obalans som finns i många delar av skolans verksamhet så är det lätt för dem att tro att obalans är normalt och att det är så det ska vara. Jag tycker att en stor del av problematiken är att många (t o m de allra flesta) fastnar i detaljer i stället för att se helheten. I dag läggs stort ansvar på enskilda lärare för att skapa balans i en obalanserad tillvaro! Extra besvärligt är det med alla de faktorer som läraren inte kan styra över själv (vilket är de flesta faktorer jag beskrivit ovan). Det är ingen idé att peta i detaljer om inte helheten är funktionell och därför måste mer krut läggas på att skapa system som är funktionella och balanserade för att den svenska skolan ska nå sin fulla potential och mindre krut ska läggas på att lyfta fram enskilda detaljer! Systemfel kan endast lösas på systemnivå! Det som de flesta skolor/kommuner som har en bra skolverksamhet gjort är att de har satt upp några långsiktiga mål som de håller fast vid över tid. En stor brist är att det saknas kompetens i hur man jobbar mål- och resultatstyrt inte bara hos lärare (som inte fått någon utbildning i hur man gör detta), utan även på högre nivåer i skolsystemet.

 

Lycka till med att hitta balansen!

Fotografi av Viewminder från photopin cc