Jag skrev nyligen ett blogginlägg som belyser hur onyanserad debatten om digitalisering (liksom annan skoldebatt) i skolan ofta är i Sverige. I det här blogginlägget ska jag lyfta resonemanget om digitalisering och skola till ett annat plan, då vi behöver fundera på vad som görs i skolsverige och vad som borde göras).
Visste du att Sverige har det politiska målet:
och att vi har haft det målet i ett par år nu. Jag vill lyfta diskussionen och använda följande perspektiv: digitalisering i skolan eller digitalisering av skolan för att se om vi är på väg mot det politiska målet eller inte. Man behöver hela tiden fundera på vilket problem det är som vi försöker lösa, d v s vad som är syfte och mål med det som görs.
Jag skulle önska att ansvariga politiker lyfte fram vad de vill med den svenska skolan på 10-20 års perspektiv, men allt prat om skolan tenderar att handla om här och nu eller om nästa val, d v s år 2018. Någon ansvarig måste peka ut riktningen så alla som jobbar i skolan vet vart man är på väg. Om man inte vet det blir det som Nalle Puh säger:
Vilka problem är det som ansvariga vill lösa med de förändringar som nu görs i läroplanen i grundskolan (förändringarna i gymnasiets läroplan är snarlika de i grundskolan, men jag fokuserar i texten på grundskolan)?
Att samhället förändrats och att vi som gått i skolan förr är för dåliga på t ex källkritik är uppenbart (med tanke på hur mycket osanningar och hårt vinklade åsikter som okritiskt delas på sociala medier). Samhället digitaliseras i en snabb takt och då är det inte heller så svårt att förstå att ”digital kompetens” (vad nu det innebär? – begreppet måste definieras!) förs in i skolan. Andra länder har tidigare fört in programmering i skolan och nu gör även Sverige det. Inte solklart vilket problem vi försöker lösa genom att programmering ska in i läroplanen; är det att förse arbetsmarknaden med arbetskraft i framtiden, att ungdomar behöver förstå hur maskiner fungerar eller något helt annat? Däremot är det solklart att vi går samma väg som många andra länder, men vi går inte först, utan vi ligger några år efter. I tex England har eleverna haft programmering på schemat ett antal år. Om dessa förändringar är bra eller inte går jag inte in på nu, utan jag vill lyfta tanken till en annan nivå.
Politiker har ganska länge pratat om att minska arbetsbelastingen för lärarna, men vi har sett få konkreta åtgärder för att lösa det problemet. När man nu har reviderat läroplanen har man (som jag ser det) åter gjort samma misstag som så många gånger tidigare, nämligen att man lägger till saker, men man tar inte bort något annat. Många lärare (särskilt i NO och SO) upplever att det är svårt att hinna med allt som man ska lära eleverna på den begränsade tid man har till förfogande. Vill vi höja kvaliteten måste vi ta bort något annat, inte trycka in mer i den befintliga ramen (nu kanske någon tänker att t ex programmeringen inte tillkommer, utan den ersätter vissa befintligas moment, men det tror jag inte majoriteten av lärarna som ska undervisa i detta känner just nu, särskilt inte alla de som inte har några kunskaper inom området).
Lärarnas riksförbund har gjort en undersökning bland sina medlemmar som visar på ett stort problem, nämligen att majoriteten av de som jobbar i de ämnen som ska införa programmering (i grundskolan) inte har den kompetens som krävs. Det är i sig inte så konstigt, då det inte ingick i deras lärarutbildning. Det som däremot är konstigt är att man inte har förändrat lärarutbildningen och rektorsutbildningen utifrån förändringarna i läroplanen, utan vi kommer att fortsätta fylla på med nyexade lärare och rektorer som inte har den kompetens de behöver för att genomföra/leda verksamheten. Förra året var dessutom hälften av de som anställdes som lärare i Sverige obehöriga. Det är inte så svårt att förstå att förändringarna i läroplanen kommer att skapa en stress och frustration i kommunerna och på skolorna. Att ingen vill ta ansvar för att det problemet nu uppstått är än värre. Det är ju inte någon överraskning att lärare behöver kompetens både i det man ska lära ut men också hur man lär ut det och hur eleverna lär sig det! Nu faller ansvaret på huvudmännen och många huvudmän som jag varit i kontakt med har ingen plan/lösning på problemet, men däremot kommer en del skolor/kommuner att hoppa av läslyft och annat man hade tänkt satsa på som en konsekvens av detta.
De insatser som nu genomförs handlar alla om digitalisering i skolan och ingen av dem löser några problem här och nu, utan de skapar istället en massa nya problem (som t ex lärare som inte har den kompetens de behöver för att leva upp till läroplanen).
De problem som politiker borde prata om och föreslå lösningar på är t ex lärarbristen, att skolan i Sverige kostar mer och mer pengar men inte blir särskilt mycket bättre, att alla inte kommer in på den utbildning som de vill läsa etc. Många av dessa problem skulle digitaliseringen kunna hjälpa till att lösa, men då krävs det politiker som har kompetens och som tar bort fingrarna från syltburken och istället blickar längre framåt än nästa val. Här följer tre exempel på vad digital teknik skulle kunna användas till (digitalisering av skolan; inte digitalisering i skolan):
- Alla elever som vill gå en teoretisk (fungerar inte på alla praktiska gymnasielinjer) gymnasielinje skulle kunna göra det. Man skulle dessutom kunna erbjuda alla, oberoende av vilket år de är födda att läsa ett gymnasieprogram. Detsamma gäller många universitetsutbildningar. Oberoende av när du är född skulle du kunna läsa en universitetsutbildning (inte bara de som fysiskt får plats i klassrummet/föreläsningssalen). Dessutom till en väldigt låg kostnad, då digital utbildningar är otroligt kostnadseffektiva; särskilt kostnaden då man genomför dem flera gånger är otroligt låg). De elever/studenter som behöver mer guidning av vuxna på plats kan läsa på skolan, de elever/studenter som klarar självstudier kan läsa på distans.
- Lärarbristen kan delvis lösas med hjälp av digital teknik. En av de bästa lärarna i Sverige kan (teoretiskt) undervisa alla elever i hela Sverige. Den bästa läraren på att lära ut t ex bråkräkning eller andra världskriget kan lära alla Sveriges elever det momentet. Skolor som har svårt att rekrytera behöriga lärare kan öka mängden distansundervisning med en behörig lärare och ha en obehörig i klassrummet som stöttar eleverna på plats.
- Med hjälp av digitaliseringen skulle man kunna bryta den gamla strukturen att alla som är födda samma år ska gå i samma klass/årskurs och följa (mer eller mindre) samma utbildningstakt (en organisatoriskt smidig lösning som inte alls tar hänsyn till elevernas olika kunskapsnivåer i olika ämnen där t ex en elev som bott i engelsktalande land, men som aldrig läst svensk geografi skulle kunna ha mindre engelska och mer geografi). De elever som redan på högstadiet är mogna för gymnasiestudier (i något/några ämnen skulle genom punkt 1 ovan kunna göra det, oberoende av var i Sverige de bor).
Som jag ser det handlar alla insatser som politikerna pratar om och som skolverket genomför om digitalisering i skolan, d v s digitalisering inom befintliga strukturer. Det man då missar och som är digitaliseringens styrka är att man borde prata om vilka delar av skolan som går att digitalisera, d v s digitaliseringen av skolan vilket i sin tur är samma sak som att bryta vissa befintliga strukturer för att digitaliseringen kan göra vissa saker mycket bättre, mycket billigare och/eller mycket mer tillgängligt. Ska vi nå det politiska målet som är uppsatt måste vi börja prata digitalisering av skolan och inte bara digitalisering i skolan (digitaliseringsvågen kommer att slå mot skolan också – villl vi vara förberedda eller bli överraskade när det sker?). Pratar vi inte om digitalisering av skolan kommer det uppsatta målet bara att bli (ännu en) politisk floskel. Att vi i Skolsverige inte är bra på att jobba målstyrt och uppnå de mål vi satt upp har jag skrivit många blogginlägg om tidigare för den som vill läsa mer om det.
