Det professionella språket i skolan

Tänk dig en läkare som pratar om en brusten blindtarm och kirurgen hör ”operera bort levern”, en jurist som vill fälla en person för snatteri och en domare som hör ”personen bör få livstids fängelse för mord”, en pilot som landar på fel landningsbana för att man inte standardiserat språket som används etc. I alla dessa fall (och det finns många fler exempel) är det en självklarhet att man har ett professionellt språk där man definierat/standardiserat vad alla viktiga ord betyder. Detta verkar dock inte gälla i skolan, något  som jag tycker är väldigt anmärkningsvärt!

 

I skollagen finns ”ledning av utbildningen” definierat:

9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef.”

Rektorn och förskolechefen ska benämnas på detta sätt. Dessa benämningar ska förbehållas den som har en anställning som rektor eller förskolechef.

En ställföreträdare får utses för en rektor eller en förskolechef.

10 § Rektorn och förskolechefen beslutar om sin enhets inre organisation och fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.

Rektorn och förskolechefen får uppdra åt en anställd eller en uppdragstagare vid förskole- eller skolenheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter och besluta i frågor som avses i första stycket, om inte annat anges.

 

I läroplanen (LGR-11 syftar jag på då jag jobbar i grundskolan) står inte heller något om mitt jobb som Biträdande Rektor. Det är ett begrepp som inte finns i den mening att det är inte definierat vad det innebär. Inte så konstigt att begreppet studierektor lever kvar även om inte heller det finns i styrdokumenten. Däremot finns det gott om biträdande rektorer som jobbar på olika skolor i Sverige. Jag funderar på om jag ska ändra min titel till ”ställföreträdare” istället för biträdande rektor. Jag anser dock inte att begreppet ställföreträdare är ett bra begrepp på en biträdande rektor, men det är nog trots allt bättre än ”anställd” eller en ”uppdragstagare” som är alternativen. Det vore ju trevligt att ha ett jobb som i a f finns ;o)

 

Jag kommer att välja ut några exempel på begrepp i skolan som är problematiska p g a ovanstående, d v s att begreppen inte är tydligt definierade och därför kan det uppstå missförstånd i stil med dem som jag inledde med. Du som läsare kan tycka att det är en orättvis jämförelse, då de dagliga konsekvenserna kanske inte är lika allvarliga som de exempel jag beskrivit (liv och död), men jag menar att trovärdigheten för den svenska skolan är det som står på spel och jag tror inte att någon påstår att trovärdighet är något som i nuläget finns i överflöd i skolvärlden i Sverige.

 

När LGR-11 kom pratades det mycket om entreprenörskap. Detta är något som funnit på gymnasiet tidigare och nu införs i grundskolan. I LGR-11 står det ”…ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap”. Enligt min mening måste man definiera vad som menas med entreprenörskap (d v s vad det är som vi ska främja), ty om vi inte gör det så är det öppet för tolkningar och då kan det betyda många olika saker.

Ordet entreprenör härstammar från 1400-talet och det franska språket där det ursprungligen hade betydelsen ”en person som är villig att riskera liv och förmögenhet i samband med krigshandlingar” (betydelsen är fritt översatt och är den inte 100% korrekt så får du som läsare ha överseende med det).

Entreprenör har sedan dess bl a haft följande innebörd (som förändrats över tid):

Byggnadsentreprenör, d v s ansvarig för sammanställning av produktionsfaktorer samt risktagandet

Entreprenör i jordbruket: Den som investerar, transformerar och strävar efter att göra vinst

Klassikernas (Smith, Ricardo mfl) syn: Större fokus på kapitalackumulation och ekonomiskt rationellt beteende i allmänhet än risktagande

Say (1800-tal) och Schumpeter (1900-tal): Entreprenören som risktagare och innovatör, en skapare av ekonomisk förändring. Entreprenören etablerar nya mönster.

Schumpeter: Innovationer är centrala för ekonomisk utveckling: entreprenörskap är en funktion som är begränsad i tiden; det är kapitalisten som står för den ekonomiska risken

Fredrik Barth: Entreprenörskap som stående utanför den sociala ordningen (leder till småföretagande och är vanligt bland minoriteter; företagande av nödvändighet och inte av frivillighet!)

Kirzner: entreprenörskap – en funktion som förstärker det ekonomiska systemets jämvikt (köpa billigt och sälja dyrt). Köparen vill köpa billigt och säljaren vill sälja dyrt. De möter varandra någonstans mellan dessa referenspunkter. Leder till att hitta var man kan göra inköp billigast (t ex asien) och att man sedan säljer lite billigare än konkurrenterna t ex i Sverige.

Ovanstående belyser hur viktigt det är att definiera vad ordet betyder i dagens grundskola. Det är nog ingen som tänker att eleverna ska riskera liv och förmögenhet i krig, men det är inte heller solklart vad begreppet innebär och hur det ska tolkas. Detta arbete underlättas inte heller av att Skolverket själva börjat använda ett begrepp som inte finns i läroplanen, nämligen ”entreprenöriellt lärande”. Hur ska det begreppet tolkas?

 

Entreprenörskap i sig självt är varken positivt eller negativt, utan det beror på hur det används. I forskning väljs alltid entreprenörskap som är otrevligt (vapen, droger, porr etc) bort. Detta innebär att vi fått en idealiserad bild av begreppet.

 

I LGR-11 får man visst stöd för hur begreppet ska tolkas:

”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.”

Det är ändå inte solklart vad detta innebär i praktiken, så det går att göra en massa olika tolkningar. En tolkning kan vara att eleverna redan i grundskolan ska starta egna företag (något de idag gör på gymnasiet), men då ämnet ekonomi inte finns i grundskolan misstänker jag att det inte är den tolkningen som man tänkt att vi ska göra.

 

Man kan prata om lärande om entreprenörskap, lärande i entreprenörskap eller lärande för entreprenörskap. Jag antar att den sistnämda ligger närmast sanningen.

 

Intressant i sammanhanget är att det är näringsdepartementet (inte utbildningsdepartementet) som ligger bakom  implementeringen av entreprenörskap i skolan.

 

Ordet betyg är knepigt i skolan idag och än knepigare blev det i samband med de nationella proven i våras.

I skolagen står följande:

16 § Betyg ska sättas

1. i slutet av varje termin från och med årskurs 6 till och med höstterminen i årskurs 9 i alla ämnen, utom språkval, som inte har avslutats,

2. i slutet av varje termin från och med årskurs 7 till och med höstterminen i årskurs 9 i språkval, om ämnet inte har avslutats, och

3. när ett ämne har avslutats. Lag (2010:2022).

17 § Som betyg ska någon av beteckningarna A, B, C, D, E eller F användas. Betyg för godkända resultat betecknas med A, B, C, D eller E. Högsta betyg betecknas med A och lägsta betyg med E. Betyg för icke godkänt resultat betecknas med F.

 

Väldigt tydligt att betyg sätts i slutet av varje termin (gäller år 6-9) och att skalan som används går från A-F. Det betyder samtifigt att man INTE sätter betyg vid andra tillfällen. Här har vi en bra och tydlig definition, men ändå fungerar det inte i praktiken!

 

När lärare gör en bedömning av elevernas kvalité på de kunskapskrav som bedöms används samma skala (A-F), vilket gör att det blir missförstånd och alla använder inte begreppen på rätt sätt. På nationella proven i våras införde Skolverket ett nytt begrepp som rör till det än mer, nämligen ”delprovsbetyg”. Inte så konstigt att lärare då tror att de ska betygsätta enskilda prov/delprov!

 

Kunskapskrav När man jobbar målstyrt ska målen vara konkreta och tydliga. Man måsta veta när man är framme vid ett mål och när man inte är det. Man brukar använda ”SMARTA” mål som ett hjälpmedel för att testa om ett mål är konkret och tydligt eller inte.

Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsatt, Avgränsat står smarta mål för. Nyare forskning visar att Accepterat borde bytas ut mot Ambitiöst/Utmanande eller något motsvarande.

 

Om jag tittar på några formuleringar i kunskapskraven och ser hur de lever upp till detta:

Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i huvudsak fungerande sätt…

…kan även beskriva olika begrepp med hjälp av matematiska uttrycksformer på ett i huvudsak fungerande sätt.

…bemöta matematiska argument på ett sätt som till viss del för resonemangen framåt.

Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med viss koppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter…

….tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk.

Eleven kan skriva olika slags texter med viss språklig variation…

Dessutom kan eleven ge enkla omdömen…

…följer då med relativt god säkerhet rytm och tonhöjd.

Eleven kan då bearbeta och tolka musiken till ett delvis personligt musikaliskt uttryck.

Dessutom kan eleven kombinera musik med andra uttrycksformer så att de olika uttrycken relativt väl samspelar.

Eleven kan även använda geografiska begrepp på ett i huvudsak fungerande sätt.

Eleven har grundläggande kunskaper om världsdelarnas namngeografi…

Eleven kan använda historiskt källmaterial för att dra enkla och till viss del under­ byggda slutsatser om människors levnadsvillkor, och för då enkla och till viss del underbyggda resonemang om källornas trovärdighet och relevans.

 

Alla dessa formuleringar är tagna från E-kriterier i år 9 i olika ämnen, d v s sådant som eleverna ska kunna för att få ett godkänt betyg (eftersom de ska ha minst E-nivå på alla kunskapskrav för att få betyget E) när de går ut år 9.

Jag kan inte säga att jag nu har grundläggande kunskaper om var E-nivån befinner sig. Möjligen har jag till viss del fått en grundläggande förståelse, men i huvudsak skulle jag säga att det finns ett problem här och jag är inte säker på hur jag ska göra för att tolka LGR-11 och tydligt framträda budskapet på ett sätt så att alla förstår utan att behöva göra en egen tolkning av vad jag egentligen menar. Min text kanske inte blir enkel, relativt god och bara till viss del tydlig när jag formulerar mig på det här sättet. Jag försöker föra resonemanget framåt, men jag måste nog använda ett annat sätt att uttrycka mig om jag ska nå fram med budskapet.

 

Jag tro alla förstår att det är en svår situation som alla Sveriges lärare har när de först ska tolka kunskapskraven själva, sedan förklara dem för eleverna (och då måsta man använda andra ord eftersom eleverna inte förstår kunskapskraven) utan att ändra innebörden och slutligen få eleverna att jobba för att nå dessa mål (kunskapskrav). Att skolverket ger ut skrifter som stöd för denna process tar inte bort grundproblematiken. Ord som används i LGR-11 ska vara tydliga och är de inte det måste man (i läroplanen; inte i tilläggsskrifter) definiera vilken tolkning av ordet som avses.

 

Jag är övertygad om att alla som själva gått i skolan eller som jobbar i skolan har fler egna exempel på ord som inte är tydligt definierade i skolan.

 

För den som vill fördjupa sig kan man läsa t ex ”Pedagogers professionella språk” av Karin Arnesén, ett examensarbete inom specialpedagogik

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:541963/FULLTEXT01.pdf