I morse hittade jag två länkar om betyg i mitt twitterflöde. Den ena artikeln är ny och den andra är gammal. I bägge är det Per Måhl som uttalar sig som sakkunnig på betygssättning och bedömning. Som vanligt har jag svårt att låta det passera obemärkt förbi, utan mina tankar började förstås vrida och vända på det jag läste.
http://www.skolvarlden.se/artiklar/nationella-prov-kan-inte-forbattra-betygen 20140821
Ett utdrag från texten i GP: ”I Skolinspektionens granskning 2011 fick 25 procent av lärarna i historia och kemi kritik och som inspektör har jag intervjuat några av dessa lärares förtvivlade elever. Om de till exempel frågade vad de skulle kunna om franska revolutionen kunde läraren svara: ”Jag tänker inte tala om det, för då försöker ni lära er det. Gör så gott ni kan. Sen bestämmer jag hur jag vill rätta och vilka betyg ni får på provet.”
Ovanstående beskriver något som är helt galet: Att eleverna försöker lära sig något och läraren förhindrar det! Snacka om tjänstefel…
Även skolinspektionen menar att lärare måste utbilda sig i bedömning (se pdf)
När man läser ovanstående länkar så verkar det ju självklart att Svenska skolan har ett stort problem och det är att lärare inte behärskar bedömning och betygssättning tillräckligt bra. Då finns det en quick-fix och den heter fortbildning i bedömning och betygssättning.
Problemet med texterna är inte att Per Måhl inte behärskar sin sak, utan att man valt att belysa problemet ur fel perspektiv. I grund och botten är det ett annat problem som ger dessa symptom. Därför borde man istället prata om det grundläggande problemet, men det är få som gör det i Skolsverige. Jag och Johan Kant är två av få som ihärdigt lyfter upp problemet i skoldiskussionerna, men det har tyvärr inte blivit någon större förändring ännu (efter 20 år – snacka om trögt system).
Jag hävdar att man fokuserar för mycket på själva betygssättningsmomentet och inte på orsaken bakom varför en hel del lärare inte sätter betyg på rätt sätt. Undervisningen är som en lång händelsekedja och tittar vi på en länk utan att titta på övriga länkar är det lätt att fokusera på fel sak när man letar brister samt när man försöker åtgärda bristerna.
Per Måhl säger i förbifarten det som jag anser att problemet handlar om: ”Som inspektör har jag också intervjuat elever vars lärare informerade om prov och arbetsuppgifter. De gav exempel på provuppgifter och de klargjorde i förväg vilka prestationer elever skulle åstadkomma för att få ett visst betyg. De lärarna var uppskattade av sina elever.” Det är dock inte många som ser kopplingen och som förstår att vi måste zooma ut och se helheten när vi hittar enskilda delar i maskineriet som inte fungerar som de ska, utan istället fastnar många i detaljerna.
Om jag går till läkaren och har ont i knät är det lätt att fokusera på knät och försöka behandla det, men om orsaken till knäproblemen t ex är att jag är plattfot är det det som ska åtgärdas, annars kommer knäproblemen snart tillbaka. Jag upplever att skoldiskussionerna i Sverige till stor del har samma problem. Man ser en sak och vill ha en quick-fix och därför tar vi inte reda på vad som egentligen är problemet. Eftersom vi inte gör det kommer problemet hela tiden tillbaka eftersom den lösning vi satsat på inte är rätt lösning, då den inte åtgärdar grundproblemet (här skulle man kunna exemplifiera med många reformer som genomförts de senaste 30 åren där den reformhändelsekedjan började med att man försökte fixa något som inte var trasigt, d v s Sverige hade en skola i världsklass, men det var inte det den här texten skulle handla om).
I fallet med brister vid bedömning och betygssättning anser jag att det handlar om att man inte behärskar hur man gör när man jobbar mål- och resultatstyrt. Därför berättar man inte för eleverna vad de förväntas kunna (mål och delmål), man visar inte förebildsarbeten så eleverna vet vad vad som krävs kvalitetsmässigt för olika betygssteg och man utvärderar inte resultaten av undervisningen för att använda den i nästa planering. Man börjar dessutom ofta i fel ände när man tittar på den händelsekedja som undervisningen är och då får man inte undervisningen och läroplanen att passa ihop. Förstår man hur man gör när man jobbar målstyrt och man börjar i rätt ände kommer hela händelsekedjan att hänga ihop och bedömningen och betygssättningen blir en öppen och transparent process som inte alls är något hemligt/konstigt som eleverna inte förstår, utan man får istället eleverna att ta ett ökat ansvar för sin egen inlärning, helt i enlighet med läroplanens intention. Självklart gäller inte detta alla lärare, utan det finns lärare som är fantastiskt duktiga på detta, men det är generellt sett en massiv brist att lärare inte fått lära sig detta i lärarutbildningen och via fortbildning. I tidigare blogginlägg har jag skrivit bl a om att detta inte är unikt för grundskolan, utan det gäller även på rektorsutbildningen och 20 år efter att läroplanen fick målstyrd betygssättning utbildar man inte systematiskt de blivande lärarna vad det innebär att jobba målstyrt. Jag säger som jag brukar: Det är ett systemfel. Klandra inte enskilda lärare som befinner sig i systemet att de inte fått de förutsättningar som krävs för att utföra uppdraget!
Eftersom jag skrivit många inlägg tidigare om hur man jobbar målstyrt i skolan hänvisar jag till dem istället för att skriva samma sak igen.
Tidigare blogginlägg där jag skrivit om målstyrning i skolan:
www.jlsu.se/malstyrning-i-skolan-hur-gor-man/
www.jlsu.se/malstyrning-i-skolan-hur-gor-man-del-2/
www.jlsu.se/det-handlar-inte-om-att-mata-grisen-utan-att-veta-att-vi-ar-pa-ratt-vag/
www.jlsu.se/ar-ordet-summativ-det-mest-missforstadda-begreppet-i-skolan/
www.jlsu.se/10-hinder-for-att-jobba-malstyrt-i-skolan/
www.jlsu.se/det-storsta-problemet-i-svensk-skola-idag-ar-ett-osynligt-problem/
Tack för analys! Publicera gärna mål o delmål för olika ämnen/kurser på…? så vi kan få #synpålärande.
Tack för analys!