Den senaste månaden har debatten om betygsinflation blossat upp (igen). Jonas Vlachos, Nationalekonom, publicerade 24 maj 2018 en rapport som visade att två av friskolekoncernerna är minst sagt generösa i sin betygssättning. Det tog inte länge innan försvarstalen kom, men det visade sig i de flesta fall att de inte förstått multipel regressionsanalys och ekonometri som Jonas använt sig av, vilket fick Johan Ernestam, Utredare på Lärarförbundet, att gå ut och skriva en förenklad förklaring av det Jonas skrivit i sin rapport. Det har skrivits mycket om detta redan, så jag ska inte skriva mer om det, utan istället titta på en annan vinkling av betygsinflationen.
Nu när läsåret precis slutat och eleverna i år 9 fått sina slutbetyg har jag sett flera kommuner som med stolthet gått ut med information om att deras genomsnittliga meritvärde ökar (ibland skriver de även ”för x:e året i rad”) och hur stolta de är över detta. Det kan självklart vara så att de gjort bra saker som gör att eleverna lär sig mer och därmed förtjänar högre betyg, men det kan också vara så att det handlar om betygsinflation. Därför tänkte jag titta på hur betygsinflationen sett ut över tid. Jag har sammanställt statistik (från skolverkets databas Siris) för år 9 och elevernas meritvärde i tabellen nedan.
Jag kommer att fokusera på de kommunala huvudmännen, då det redan skrivits mycket om de fristående huvudmännen. Från läsåret 97-98 fram till 16-17 (statistiken för 17-18 finns inte tillgänglig ännu) har meritvärdet för eleverna i den kommunala skolan stigit alla läsår utom 4 (markerade med rött i bilden). Siris databas har inte statistik längre tillbaka i tiden, så därför har jag begränsat mitt urval till 1997 och framåt.
Noterbart är att man 1997-2011 hade betygssystemet med IG, G, VG och MVG (vilket motsvarade 0, 10, 15 respektive 20 meritpoäng) och från 2012 och framåt F-A (0, 10, 12,5, 15, 17,5 resp 20 meritpoäng).
Noterbart är även höjningen mellan läsåret 13/14 och 14/15 som ffa beror på att eleverna nu fick räkna 17 ämnen istället för 16 tidigare (i ett försök att höja statusen på språkvalet).
Betygsinflation är ingen ny företeelse, utan fanns redan 1994 när LPO-94 infördes. När läroplanen var ny var lärarna restriktiva med att dela ut MVG (är man osäker på vad som krävs håller man som lärare gärna igen istället för att vara för frikostig). När lärarna blev tryggare med läroplanen delades fler MVG ut och i slutet (innan LGR-11 kom) var det väldigt mycket lättare för elever att få ett MVG jämfört med när läroplanen var ny.
När man tittar på medelvärdena i tabellen ovan måste man komma i håg att detta är i genomsnitt, d v s det finns de som har en större (genomsnittlig) ökning och de som har en mindre (eller som försämrat sina resultat). I genomsnitt är det nästan 1 meritpoäng per år som ökningen består av (för de kommunala skolorna) under denna tidsperiod (1,33 poäng om man tittar fram t o m läsåret 15-16).
Att det finns en betygsinflation i systemet är solklart, då resultaten på TIMMS, PISA och andra internationella mätningar som görs inte stigit i samma grad (utan snarare tvärtom; under större delen av den tidsperiod som jag tittat på har de svenska elevernas resultat på internationella mätningar sjunkit).
Det ”intressanta” när det gäller skolan är att vi pratar om att vi har en målstyrd skola och målen är desamma så länge det är samma läroplan och då borde det inte finnas någon inflation alls egentligen, däremot är kunskapskraven inte alls mål såsom i att de skulle vara mätbara. Det enda som är mätbart i kunskapskraven är simningen och där finns ingen progression. Övriga delar av kunskapskraven är en ”bedömningssport” formulerad av värdeord och det är i sin tur det som möjliggör betygsinflationen, då det är svårt för någon annan att säga att din bedömning av ”relativt goda kunskaper” är fel.
De kommuner som menar att deras högre meritvärde är ett tecken på att de förbättrat sin verksamhet måste först korrigera för betygsinflationen som finns. Då det jag redovisat ovan är ett genomsnitt innebär det att vissa kommuner kan höja meritvärdet med i genomsnitt 2-4 meritpoäng per år och inflationen kan vara hela förklaringen. Betygen är inget bra instrument för att visa på höjd kvalitet, utan vi måste sluta med det (så länge det finns betygsinflation) och istället använda andra underlag som är pålitliga.
Man kan fråga sig vad det beror på att vi har betygsinflation i Sverige och en tänkbar förklaring är alla de jämförelser mellan kommuner som sker årligen. Där tar man hänsyn till olika parametrar, varav meritvärde är en. En annan förklaring är lärares arbetsmängd, där lärare som ger en elev underkänt får massor med merarbete, men om läraren gör en ”snäll bedömning” och ger ett godkänt betyg blir elev, föräldrar och rektorn glada och merarbetet uteblir. En tredje förklaring kan vara föräldrars ökade krav på skolan/läraren och där det är lättare att vika ner sig och ge ett högre betyg än att stå på sig och bli kritiserad och i vissa fall t o m anmäld.
Ett högt betyg från läsåret 97-98 är således mycket mer värt än ett högt betyg 15-16. Är det ett problem? Både ja och nej. Betygen används ffa som urvalskriterium när man söker in till nästa skola och då är det inte det, ty dessa två elever kommer inte att konkurrera med varandra när de söker till gymnasiet, men det gör däremot de som är födda samma år, där en går på en skola som sätter strikta betyg och en på en annan skola som sätter generösa betyg. Då kommer den som fått generösa betyg att kunna konkurrera ut den andre eleven, vilket är orättvist. Det som är det största bekymret är att elevernas kunskaper inte utvecklas i samma takt som betygen, utan det mesta tyder på att eleverna idag kan mindre än de som gick i skolan för 15 år sedan. Att eleverna får högre och högre betyg trots detta blir då en björntjänst. Det ser bra ut på pappret, men är egentligen väldigt dåligt för Sverige.
För övrigt skulle jag vilja höra våra politiker prata om vad de vill med skolan på 10-20 års sikt, inte vad som händer vid valet i höst!
