Det cirkulerar just nu på sociala medier en artikel i SVD där Jan Björklund skriver om varför det är viktigt med betyg från år 4 istället för år 6. Det är framförallt nedanstående citat som stör mig oerhört mycket:
”Alla länder som ligger högt i Pisa-mätningarna startar med betyg långt före Sverige, flera länder i årskurs ett.”
Det skulle ju betyda att de länder som ligger bakom Sverige inför betyg högre upp i åldrarna än Sverige om det vore så att det är vilket läsår man inför betyg som styr vilket resultat man får på PISA (eller är det så att det är en personlig åsikt som man försöker vinkla så det ser ut som den har ett stöd som egentligen inte finns?).
Hur ligger det då till?
Jag har gjort en tabell med ranking och medelvärde i matematik i PISA 2012 samt när man börjar med betyg i respektive land (med fokus på europeiska länder som är med i OECD, då det är mer troligt att Sverige kan jämföra sig med dessa länder, då de troligen ligger mer kulturellt nära Sverige än t e x Singapore och Hong-Kong som ligger i topp i PISA gör). Jag har inte hittat information om när samtliga länder börjar med betyg, men det är ett fåtal länder där den informationen saknas.
Jag lägger märke till två saker direkt:
- De allra flesta länder har betyg från en tidigare årskurs än vad Sverige har.
- De länder som ligger bakom Sverige i listan har betyg väldigt långt ner i åldrarna (år 1 och 2).
Det känns inte som att det finns ett tydligt samband mellan när ett skolsystem börjar sätta betyg på eleverna och elevernas resultat på PISA.
I artikeln skriver Jan Björklund följande:
”Sverige är ett av de få länder i världen som har prövat en nästan helt betygsfri grundskola under tre decennier. Kunskapsresultaten har under denna period sjunkit oavbrutet. Alla länder som ligger högt i Pisa-mätningarna startar med betyg långt före Sverige, flera länder i årskurs ett.”
Att resultaten i Sverige har sjunkit är solklart. I PISA-mätningarna från år 2000-2012 handlar det om en försämring med ca 6 % för Sveriges del när man tittar på resultaten på läsförståelse (däremot har många länder tillkommit och en del har höjt sina resultat, så därför har Sverige rasat i jämförelsetabellerna). Nedan är en bild med Sveriges försämring i läsförståelse från år 2000 – 2012. Notera intrycket man får av hur stor försämringen är beroende på vilken skala man har på y-axeln (bägge kurvorna visar exakt samma sak).
Jag skulle vilja lyfta fram en annan förklaringsmodell där bristerna är betydligt större och i min mening mer avgörande för resultaten än i vilken årskurs eleverna får betyg. Sedan LPO-94 har svenska skolan varit målstyrd när det gäller vad eleverna ska lära sig i grundskolan. 15 år efter LPO-94 kom kallades läroplanen fortfarande för ”den nya läroplanen”. När LPO-94 implementerades (jag jobbade inte i skolan då så jag har bara andrahandsinformation om hur det gick till) lämnades ansvaret i stort sett helt och hållet över till lärarna att ta till sig och förstå hur man skulle jobba utifrån den målstyrda läroplanen. Det var många som läste igenom läroplanen och sedan ställde den i bokhyllan utan att förstå vilka förändringar som de förväntades göra för att leva upp till läroplanen. Ett konkret exempel på något som inte blev som det var tänkt var strävansmålen och uppnåendemålen som tyvärr ledde till att många lärare sänkte nivån på sin undervisning för att försöka få alla elever att nå minimikraven. Med kännedom om detta kan man inte bli förvånad av att resultaten på riksnivå sjunker.
När LGR-11 kom satsades mer resurser på implementeringsarbetet, men det var fortfarande långt ifrån tillräckligt. I vissa ämnen har lärare satt betyg flera gånger innan de fick något stöd i hur betygssättningen skulle gå till, var nivåerna ligger etc. Att man dessutom får sätta betyg (och inte bara A, C och E utan även B och D som det inte finns några kriterier för) på enskilda uppgifter (eftersom det ej är reglerat i skolans styrdokument) samtidigt som betyg bara ska sättas i slutet av terminerna i år 6-9 gör inte livet enklare för lärarna när det gäller att förstå hur systemet ska tolkas och användas (d v s likvärdigheten i Sverige är som bortblåst). På de nationella proven skulle lärarna kunna få det betygssättningsstöd som de behöver, men där inför man helt nya modeller för hur man räknar ut ett provbetyg, så det blir tyvärr än mer otydligt för lärarna.
Eftersom jag skrev ett blogginlägg om detta igår länkar jag till det istället för att skriva samma sak en gång till. Du hittar inlägget här. I korthet handlar det om att lärarna (efter 20 år av målstyrd skola/betygssättning) fortfarande inte systematiskt får lära sig hur man gör när man jobbar mål- och resultatstyrt (men det förväntas man kunna lära sina elever). Jag har aldrig hört Jan Björklund prata om bristen med att alla lärare jobbar i en målstyrd skola utan att få utbildning i det! Har du?
Min slutsats blir i a f att vi borde lägga krutet på att utbilda alla lärare i detta istället för att prata om när eleverna ska få sina första betyg (eller läxors vara eller inte eller andra detaljfrågor som faktiskt inte löser grundproblemet). Det som trots allt är positivt i den utredning som Martin Ingvar gjort är att man lyfter fram vikten av tidigt (redan i år 1) fånga upp elever som inte knäckt läskoden. Hade man lärt alla lärare att jobba mål- och resultatstyrt år 1994 hade detta dock skett för länge sedan och i dag varit en ickefråga.
En sista vinkling på vad som utmärker bra skolsystem och vad vi inte ska ta efter: en sammanställning som Dylan Williams hänvisade till på twitter nyligen (jag vet inte ursprungskällan till tabellen), där han jämför hur toppnationerna i PISA testar sina elever och jämför det med den väg som USA valt (därför har jag inkluderat USA i tabellen tidigare i blogginlägget). Det verkar inte vara fler Nationella Prov som är lösningen, utan vi får leta på andra ställen för att hitta problemet (och således lösningen på hur vi förbättrar resultaten).
Källor:
Tidigt ute med sena betyg – sent ute med tidiga! Lundahl, Román och Riis, s 9
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:357673/FULLTEXT01.pdf
Martin Ingvars utredning om betyg i år 4
http://www.regeringen.se/sb/d/18277/a/237002
Du verkar klok och nyanserad. Tycker du inte att det faktum att många andra länder, t ex, Finland har en studentexamen är viktigt i debatten när det pratas kontroller, nationella prov osv? Jag tycker att det är oerhört viktigt om man ska jämföra på ett trovärdigt vis.
Tack för din feedback!
Jag har själv gått i skola på Åland och därmed skrivit studentexamen. Det finns för- och nackdelar med alla system. Jag tycker att vi i Sverige pratar alldeles för lite om nackdelarna av det som görs i skolan, t ex de nationella proven. Det hör säkert ihop med att olika politiska partier driver olika frågor och lyfter man fram nackdelar ger det ammunition till motståndarna. I Finland så har de en samsyn kring skolan på ett helt annat sätt inom politiken. Som jag ser det så handlar det om att utnyttja fördelarna med ett system maximalt och kompensera för nackdelarna. Det blir svårt när man inte pratar om nackdelarna. Därför fastnar vi i Sverige ganska ofta i nackdelarna istället för att utnyttja fördelarna maximalt.
Ett annat perspektiv är hur lång tid det tar för en reform att ”sätta sig” och där är nog i stort sett alla överens om att reformtempot i Sverige är högre än vad skolorna mäktar med (d v s det blir hela tiden förändringar som skolorna och lärarna ska anpassa sig till). En framgångsfaktor som jag är övertygad om att fungerar är att sätta upp några få långsiktiga mål och hålla fast vid dem från år till år. Det skapar en arbetsro och möjlighet för skolor och lärare att nå dessa mål. Det har man gjort i Finland under lång tid, medan Sverige har experimenterat friskt med både det ena och det andra.
Jag tänker att NP inte skulle behövas om vi hade studentexamen. Inte så att jag promotar det (eller så gör jag det, men det är inte min poäng) men det måste redovisas vid jämförelser annars haltar det. Jag tänker att just det där lugnet du pratar om, och tilltron och långsiktigheten, kan existera om man vet att brister definitivt kommer att komma upp till ytan vid en studentexamen. Tyvärr är jag inte riktigt stolt över att vi betygsättande lärare inte upptäcker bristerna själva.
Mycket intressant läsning. Det vore bra om medierapporteringen nyanserades något, dina siffror ger ju en helt annan bild än Björklunds. Ser du till att han får dina bloggtexter, förresten? Han skulle behöva det!,