Jag höll en Pecha Kucha under #afkHuddinge idag. Nedan kommer de 20 bilderna från presentationen med en kort förklarande text:
De flesta nyårslöften är bra löften, men man gör ingen plan och därför misslyckas man med sina nyårslöften. I så fall kallar jag det önsketänkande!
En del av de saker som det pratas om i SkolSverige. Många av dem är bra, men det är lätt att fastna i detaljer.
Vårt uppdrag är både enkelt och svårt. Vi ska leva upp till läroplanen, men det är inte så enkelt som det låter.
Läroplanen har varit målstyrd i 20 år, men fortfarande lär man inte de som går på lärarutbildningen hur man gör när man jobbar målstyrt.
En bra bild att använda när man förklarar hur målstyrning går till. Man börjar med att sätta upp mål, bryta ner i delmål, identifiera hinder och svårigheter och kartlägga var eleverna befinner sig (nuläge).
På rektorsutbildningen fick min kollega uppgiften att skriva ett juridiskt dokument enligt konstens alla regler, men utan att få se hur ett sådant dokument kan se ut.
Jobbar man målstyrt är det oerhört viktigt att man vet vad målet är och därför blir förebildsarbete väldigt viktigt! Elever kan inte göra en kullerbytta om de aldrig sett hur en kullerbytta ser ut! Detsamma gäller labbrapporter, uppsatser mm.
Det eleverna tränar på är även det som eleverna ska testas på. Det är inte fusk och att vara hemlig med vad eleverna ska kunna /lära sig hör inte hemma i ett målstyrt system!
När man sätter upp mål brukar men säga att de ska vara ”SMARTA”, men…
målen ska vara utmanande, inte accepterade och i skolan är målen bestämda (kunskapskraven) så om de är attraktiva eller inte kan vi inte styra över.
En målstyrningsmodell.
En annan modell som är lättare för eleverna att använda och ta till sig.
Uppgifter utan tydliga kriterier….
…ska aldrig vara bedömningsgrundande.
Man kan inte bestämma på förhand att vi ska göra det här centrala innehållet och när vi är klara med det ska vi genomföra nästa centrala innehåll osv. Då har man missförstått läroplanen och man kan inte få eleverna delaktiga i planeringen av undervisningen, då det redan är förutbestämt vad man ska göra, så det finns knappt något att vara med och påverka.
En ska bort. Motivera vilken och varför.
Undervisningen kan inte bli ”klossar som staplas på varandra” och varje ny sak blir en kloss till. Undervisningen är istället som att koka soppa. Du tar mer av några ingredienser och mindre av några andra. Få med hela läroplanen, d v s även kapitel 1 och 2 som ingredienser.
Alla nivåer i organisationen i skolSverige villl göra sitt avtryck kring vad som sker i undervisningen. Drar alla åt samma håll? Utan tydliga mål gör de troligen inte det.
Vi måste skapa ett klimat där eleverna misslyckas och lär sig av det. Det är väldigt sällan man lyckas på första försöket!
Klart, koncist och spot on! Är lärarutbildare och tar med mig dina tankar om målstyrning. Min uppfattning är att många av oss jobbar målstyrt så att lärandemål, examination och läraktiviteter hänger ihop och bildar en röd tråd (Biggs, Constructive alignment). Däremot missar vi ofta att tydliggöra detta för lärarstudenterna och jag tänker att här är ett bra ställe att börja om man ska få till en förändring. Mycket är nog vunnet om man som lärarutbildare har ett metatänk kring sin undervisning, oavsett ämne.
Tack för din feedback! Det är de som jobbar med det som du gör som är en viktig målgrupp för mitt budskap, så jag är glad över att du tar med dig budskapet! :o)
”Spot on” ”feedback back” och ”Pecha Kucha”. Vi har en hel del arbete framför oss i svensk skola. . . Om jag är en petig gnällspik? Föralldel. Men för att se helheten – ”zooma ut” – måste man ta ett steg bakåt och ändå ha klart för sig detaljerna. För att se helheten och detaljernas del i den kliver målaren, konstnären bakåt och måttar med penseln.
Jag håller med om att detaljerna inte får glömmas bort när man zoomar ut, men idag tycker jag att många petar i detaljer utan att förstå helheten. Gör man det blir det som att ändra en pusselbit i ett pussel utan att förstå att den då inte längre passar ihop med de andra bitarna (d v s helheten blir inte vad den borde vara). Liknelsen med en målare/konstnär är intressant.
”Gnällspikar” är ofta bra – i synnerhet om de har självinsikt! =) En av skolans uppgifter är ju att utveckla elevernas kommunikativa kompetens, och en viktig del däri är förmågan till situationsanpassning. Jag tänker således att det språk man använder när man kommenterar ett blogginlägg skiljer sig från språket i en argumenterande text, som i sin tur skiljer sig åt från språket i en berättelse. Kodväxling av det slaget vi ägnar oss åt här hör t ex inte hemma i mer formella sammanhang. På den punkten har vi mycket att arbeta med ända upp i högskolan.